Inrutade parmiddagar med sprit och gruppsex
I Maja Zades ”Skål för livet” på Göteborgs stadsteater finns något mystiskt under den polerade ytan
Uppdaterad 2024-11-01 14.10 | Publicerad 2024-10-27
”Skål för livet”
Två kuber i glas, två identiskt möblerade vardagsrum, parmiddag i båda kuberna. Utanför är det svart. Kvällen har precis börjat och allt är minutiöst förberett. De två små barnen sover i andra delen av lägenheten, de vuxna kan prata fritt och bete sig som de vill.
Och de pratar och pratar, om de snygga karafferna på NK, en extra lägenhet som investering, om akupunktur verkligen hjälper. Ämnena kommer och går men lämnar knappast något avtryck. Paren gruffar lite inbördes men inte med något större allvar. Glasen fylls på, men alkoholen gör egentligen inte heller någon skillnad. Som för att betona hur lite det betyder, vad personerna säger och gör, presenterar regissören dem med robotrörelser, sen leker de Twister och Galenpanna och ägnar sig kort åt gruppsex.
Det ironiska är att paren gör precis samma gester, uppträder precis likadant som paren i den smakfulla kuben bredvid. Det är ju ett både välkänt och kärt tema i dessa Kent-aktuella dagar, men på Göteborgs stadsteater kommer att ha ”blivit som de andra” minus vemodet. Här är det ironin som stryks under med kraftiga streck av den lettisk-amerikanska regissören Yana Ross.
Det är dagens borgerliga unga medelklass som svensk-tyska dramatikern Maja Zade gisslar och hon räknar med att publiken ska känna sig träffad. Men det rent teflonaktiga i pjäsens språk skapar också distans. Formuleringarna är så förväntade, så utan motstånd att dialogen också tenderar bli likgiltig trots ensemblens berömvärda insatser. Allt är ju så perfekt, inga revor syns i väven, än mindre låter sig något anas som inte sägs ut.
Dessa 90-talister är så nöjda med sig själva, hur bra de ordnat det för sig och hur bekväma de kan vara med att ha gjort allting rätt och även ha de rätta till intet förpliktigande åsikterna om samhället i stort.
För publiken finns det dock annat att fundera över. Till exempel ett slags fysisk mystik utöver de koreograferade inslagen som bryter realismen. De två kvinnorna på varsin parmiddag, får de verkligen inte syn på varandra och påverkas genom glaset? Pappan som springer varv på varv i mörkret och trillar igen och igen. Varför gör han det?
Det är som en thriller och ändå inte. Det är som en mardröm och ändå inte. Fragment presenteras, splitter ur ett efteråt? Paren talar vid middagen lätt om att älska någon mer än de andra i familjen, om Kain och Abel. Återigen språket, hur de som talar tror att de kontrollerar verkligheten och aningslöst pratar på.
I det antika dramat visades aldrig våldet på scen, det omtalades bara. I ”Skål för livet” är det inte helt klart vilket våld som har inträffat och om det drar allt isär. Har det goda barnet blivit det onda? Hon som står där i pyjamasen och ber om mjölk.
I Zades text finns ett religiöst spår till Bibeln och ett slags modersmjölksmystik mitt i allt det språkligt blankpolerade. I Yana Ross regi skymtar det spåret till i den sceniskt eleganta helheten som bara är så oantastligt snygg. Mitt mindre utsökta jag saknar dock en nerv i föreställningen, och nöjer mig inte med en kvardröjande stilla undran.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon &