Baletten Gustavia blir slav under historien
Kungen tar för mycket plats när Amir Chamdin debuterar på Kungliga Operan
Uppdaterad 2024-10-26 | Publicerad 2024-10-19
”Gustavia”
Vi är många som i godan ro kunde sitta igenom skoltidens historielektioner utan att få en susning om Sveriges och ”teaterkungen” Gustav III:s aktiva roll i den transatlantiska slavhandeln. I dag får skolungdomar tack och lov lära sig mer än tidigare generationer om Sveriges skuld i denna skamliga historia.
När regissören och filmaren Amir Chamdin nu tillsammans med koreografen Pär Isberg gör helaftonsbalett av historien om den svarta slavpojken som gavs i ”present” till drottning Lovisa Ulrika, fick namnet Gustav Badin och blev hennes kombinerade hovpojke och fosterson, märks en tydlig vilja att täppa till ytterligare kunskapsluckor.
Titeln är ”Gustavia”, alltså samma namn som huvudstaden på den forna svenska kolonialön Saint-Barthélemy. Ett lika symboliskt statement som att just denna historia lyfts fram i rampljuset på just Kungliga Operan, som grundades av Gustav III och där den forne slavpojken – som egentligen hette Couschi – kom att bli balettkändis.
På urpremiären dansas han av Parisoperans 24-åriga stjärnskott Guillaume Diop. Han gör entré vid hovet levererad i en stor korg i bara kalsongerna, som vore han familjens nya husdjur. Detta efter en kort men dramatiskt introducerande scen till en symfonisk tolkning av metalbandet Opeths ”Sorceress” där vi får se hur pojken förlorar sin familj i en brand, fångas in, och skeppas till Skandinavien. Drottning Lovisa Ulrika, som premiärdansas av Nadja Sellrup, gör i sin tur entré like a queen – nedhissad från taket i en scenografi som går konsekvent i gustavianskt blått och guld. Ingen kan alltså beskylla denna iscensättning för att runda vare sig det kolonialhistoriska sammanhanget eller klassperspektivet.
Men det finns ett uppenbart fokusproblem i ”Gustavia”. För i sin iver att göra hela detta viktiga sammanhang rättvisa och i möjligaste mån göra upp med historieskrivningen, låter man Gustav III och hans biografi stjäla väldigt mycket utrymme från Badin. Det är förstås lätt hänt, när det finns så mycket mer dokumentation om själva kungen att ösa ur. Dessutom kan det vara svårt för vem som helst att lyckas ta plats i samma rum som en kung.
Men absolut ingen skugga faller på den fransk-senegalesiske étoilen Guillaume Diop. Hans både känsliga och spänstiga gestaltning av Badin kompenserar tvärt om för väldigt mycket under premiärkvällen med flera fina solon, njutbar star quality och ett par snitsigt instuckna voguinggester som grädde på movesen. Men om regissör Chamdin vågat släppa loss lika mycket i dramaturgin som han gjort i musikens och kostymens crossoverval, hade nog Badin kunnat bli mer av en huvudperson i sin egen historia. Vilket man faktiskt hade kunnat vänta sig utifrån den här lanseringen.
Men kompenserar gör även Pär Isberg, denna stilsäkra baletträv inom berättande koreografi med sin dokumenterade förmåga att tillgängliggöra klassiska steg för en bredare publik. Här lyckas han balansera upp de två manliga huvudpersonerna koreografiskt så att åtminstone första akten har bättre fokus på Badin än andra. När de båda fosterbröderna leker och spelar teater ihop som barn, är det en jämlik duett där Badin får pröva kungarollen med krona och allt, medan kronprinsen släpper loss som festlig furry i leopardmönstrat.
Den kungliga avundsjukan när Badin gör succé på balettscenen hade däremot gott kunnat ha mer fokus på dennes känslor än på Gustav III:s. Och om nu Badins kärlekshistoria med prinsessan Sofia Albertina (dansad av Luiza Lopes) var så hemlig undrar man ju varför hemlighetsmakeriet inte bjuder mer drama i denna framställning. Deras visserligen fint dansade romans framstår mest som en pikant kontrast till kungaparets välkända brist på passion och action i sänghalmen. Vilket å andra sidan bjuder på kvällens roligaste scen, när Erik Rudqvist i rollen som Greve Munck assisterar kungaparet (Darion Sellman och Madeline Woo) i en gungande threesome i sovrummet.
Invändningar till trots är ”Gustavia” ändå ett verk som behövs och har sin självklara plats på Kungliga Balettens repertoar, inte minst som motvikt till all klassisk exotism.
