Jaha. Vad vill man ha sagt?

På ett företag som en gång varit verk utspelar sig Torbjörn Flygts debut som dramatiker i Malmö. Det är sent i socialdemokratin och Sverige. Kvar på arkivet för registreringar knogar endast fem tjänstemän och kvinnor.

Gemenskapen är minst sagt trött, skämten knappt roliga, arbetet blanka transportsträckor till nästa fikastund. Och de duggar allt tätare. In i den slumrande verksamheten tränger sig dock effektivitetsmätningar, nedläggningshot och konsulter. Och vad tycker kunden?

I det avskalade klassrummet under de välbekanta ”Blir du lönsam lille vän”-taklamporna gapar skolbänkarna tomma. Nyss var man tjugotvå i klassen. Nu är rummet kolande svart, samma beige kostym och vita skjorta sitter på alla.

Det står en påtaglig pust av kritdamm kring scenen på Intiman i Malmö. Vem är magistern som håller dem kvar i skolan, varför har just de förtjänat kvarsittning? Lite avbrott i retrodisko till Boney M och så minns man tiden då man bidrog till något större. Men allt som sägs låter bara övertaget, anonymt och vagt.

Möjligen hade en mindre minimalistisk regi än Dennis Sandins lyckats locka andra toner ur skällan. Ensemblen hålls nu i ett stramt schema. Replikerna maler på och skådespelarna verkar även de ha svårt att hitta några riktiga angreppspunkter i texten.

Kerstin Andersson lägger ett lager sval pondus i chefsretoriken, Tom Ahlsell kompissnackar golf med ryggmärgen och Katrin Melin bidrar triumferande med det alla redan visste eller inte ens bryr sig om från tv-nyheterna. Alla har sin lilla specialitet men av dessa tunna pinnar blir det varken underhållande eller intressant. Åsa Forsblad ser fram emot att sprida alla sina samlade hålslagningshål i ett stort confettiregn. Jaha. Vad man vill ha sagt med detta ljumma fotbad i allmän samtid går faktiskt helt spårlöst förbi.

Barbro Westling

Teater

Barbro Westling