Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Ett politiskt isberg kan anas under allt glitter

”Varför älskar ingen de lesbiska?” blir mest skum på ytan

Publicerad 2021-08-13

Scen ur ”Varför älskar ingen de lesbiska?” på Malmö Stadsteater.

Varför älskar ingen de lesbiska? Ja, frågan är på sin plats i en tid när folk älskar att älska inte bara Pride-parader med söta och manliga bögar utan hela mainstream-bögkulturen som bara expanderat och integrerats alltmer. Vad hände med flatorna? Varför älskar ingen dom?

Malmö Stadsteater kickar igång på Intiman med sitt bidrag till World Pride i Köpenhamn och Malmö med en klassisk lesbisk scen, poeten Sapfo ligger häftigt och extatiskt medan de lärda kommenterar det litterära i hennes vers. Inte handlar poesin om kvinnlig erotik inte. Lika lite är det något lesbiskt på gång med Selma Lagerlöf och hennes kvinnor, hon var ju låghalt!


Kvinnlig homosexualitet kan inte äga rum, slår Karl IX fast inför sina flinande hejdukar, det finns ju för böveln inget manligt verktyg att jobba med! 1600-talets tillägg till landslagen om dödsstraff för homosexuella kunde således bara gälla män.

Felicia Ohlys historiska potpurri är både upplysande och dråpligt. Även när det kommer till nutidshistorien och Stockholms klubbverksamhet som utvecklades så olika för bögar och lesbiska blir man frågande.

Varför måste lesbiska ta sånt ansvar, varför kan de inte bara strunta i saker, klagar Linn Mildehav i en scen som är just så där charmigt direkt och fri som föreställningen kan vara när den är som bäst. Cecilia Lindqvist, välkänd för Malmö Stadsteaters publik, reagerar med den äldre lesbiska generationens hela harm. Efter tjugofem år som flata vill hon bara nå ut över rampen som lesbisk skådespelerska, en medveten aktivist på ständig jakt efter möjligheter till just lesbisk rolltolkning.


Ett politiskt isberg kan anas under glittret och de uppstickande ansatserna och jag hade gärna sett en föreställning som tagit ett djupare tag om komiken. Nu blir det mest skum på ytan, förstärkt av Py Huss Wallins konventionellt showiga regi. Men slutscenen är ändå precis så skönt obrydd om allt vad cool heter, att den bara kan peka mot nåt nytt.

Följ ämnen i artikeln