Hästbedövningsdroger i gränslös partyorgie
Publicerad 2013-10-09
Dö klubbdöden en musikal om mord i 90-talets klubbland
TEATER 90-talets hedonistiska popkultur kantades av en märklig ecstasy-kramig gullighet. Japansk Kawaii-kultur, nallebjörnskostymer och Mupparna-estetik blandades med hästbedövningsdroger i en gränslös partyorgie.
Ingen person fångar den där obehagliga motsägelsefullheten bättre än Michael Alig som var ledare för ”klubbkidsen” i New York - de mest hedonistiska festarna av dem alla.
1996 mördade och styckade han knarklangaren Andre ”Angel” Melendez efter att ha gjort kometkarriär på New Yorks partyscen utrustad med slickepinnar, maskeradkostymer och sin egen mamma i ständigt släptåg. 2003 blev mordet film med den kerub-like Macaulay Culkin (Ensam hemma) i huvudrollen.
Nu har Aligs berättelse blivit musikal på Dramalabbet i Stockholm. En liten källarteater som är vad det låter som. Här testar man teater som kanske inte är helt färdig. Och Dö klubbdöden är en oerhört lång föreställning. Vilket om man ska vara snäll, kan tolkas som en skildring av hur man fastnar i nattklubbsmaskinen och aldrig lyckas ta sig därifrån. Andra akten är i alla fall lite som en förvirrad efterfest som aldrig vill ta slut.
Men historien om klubbkidsen som bara ville ta droger och bli kända för ingenting är ändå en magnifik historia. Festens mittpunkt är Michal Axel Piotrowski som gör berättaren James St James till en oändligt tragisk partyprimadonna med polsk brytning och David Arnesen lyckas faktiskt förvandla Alig till en snäppet sexigare barnpsykopat än Culkin gjorde. Fast lite mer techno hade ju inte skadat.
Dö klubbdöden spelas till och med 25 oktober
