Poesi, pizzarecept och mörka trauman på E45
Marit Kapla gör Strindbergskt vandringsdrama av sin promenad längs Europaväg 45 från Malung till Göteborg
Uppdaterad 13.21 | Publicerad 13.02
Inför sin pjäs ”E45” har författaren och journalisten Marit Kapla bokstavligen vandrat längs en bit av Europaväg 45 – den till synes murriga asfaltboa som slingrar sig hela vägen från Sicilien till norra Norge. Av sina möten längs sträckan mellan hemorten Malung och Västra Kyrkogården i Göteborg har hon trollat fram ett minimalistiskt vandringsdrama som nu fått urpremiär på Hagateatern i samma stad.
Det är ingen slump att självaste Strindbergs känsla för relationer anas i dna:t hos den lilla, pålitliga ensemblen. Uppsättningen är också ett samarbete med Strindbergs intima teater i Stockholm, där den spelas senare i höst.
Skådespelarna Helena Gezelius, Sara Klingvall och Edgar Lindblom levererar en dryg timme av enkel dialog, med sprittande rötter i de många karaktärernas yttre och inre liv. Det är en stringent och konkret men samtidigt sublim och poetisk materia som mejslas fram av regissör Bortas Josefine Andersson.
Nära nog hela scenen upptas av en vridplatta (denna heta scenografitrend) i trä, vilket möjliggör och fyller vandringsdramat med energi. I övrigt har scenograf och kostymör Heidi Saikkonen valt bort i princip all rekvisita. Hon litar till att ljus- och ljudillustrationerna och givetvis dialogen räcker, vilket är helt rätt instinkt.
Skådespelartrion har ett högt men lugnt tempo och en tajt, gemensam framåtrörelse. I tur och ordning gör de huvudrollen som vandraren som till synes tafatt intervjuar allt från ukrainska lastbilschaufförer och blåvittpensionärer i husbil till desillusionerade bönder och en träningsfixerad psykolog. Det är kul, lyhört och autentiskt sett till hur folk faktiskt låter (dialekterna sitter) och hur samtalsmönster mellan okända brukar utvecklas.
I en avskalad miljö blir det tydligt att skådespeleri är ett hantverk. Och den här ensemblen kan sin sak. Edgar Lindblom (praktikant från Teaterhögskolan) växlar tryggt och med glimten i ögat mellan väsensskilda roller och toner. Helena Gezelius är disciplinerad som startmotor i den lite tunga rollen som vandraren. Sist men inte minst är Sara Klingvalls tajming och makalösa röst en bärande tillgång.
Karaktärer introduceras i hög takt, på gränsen till hysterisk. Men precis när dramat börjar bli mättat med originella vanlisar, trycker Kapla på den mörka hissknappen. Publiken konfronteras på nytt med några av de roller som tidigare pratat väder, vind och pizzarecept. Mörka anekdoter och trauman verbaliseras och visualiseras, med intelligent ljussättning och stor fingertoppskänsla. Så som det blir i möten med människor, om man väljer att verkligen lyssna på dem man möter. Som Marit Kapla.
