Maxad jakt på mening
Amelie Björck imponeras av Galeasens ”Omfamningar”
Uppdaterad 2023-09-25 | Publicerad 2017-10-04
Öppningen är kongenial: Iggy Pops Lust for life levereras med skådespelarna som proffsigt punkband bakom en gardin av dalande konfetti. Det är som en fullfjädrad slutscen innan allt börjar, och det passar så bra. Partiklar i desperat upplösning, ett skriande vackert kaos – detta är vad det handlar om.
Mer konkret handlar Ivan Vyrypaevs text från 2015 om fyra vilsna unga människor: Charlie, Monika, Emmy och Kristof. Lösgjorda från sitt förflutna stöter de ihop och faller isär. Hipsterstäderna Berlin och New York är spelplatser, och i allt – i äktenskap, i abort, i analknull, i veganmenyer, i drogtrippar, i snöfall – är deras liv på en gång maxat och bottenlöst tomt på själ.
Vi känner igen problemformuleringen från 1990-talets teorier om postmodern ”simulacra”: i vår globaliserade teknovärld blir individen en kopia av kopior. Valet tycks stå mellan livscoach och kokain för fyllnad av inre vakuum. Kanske spelar det också en roll att tre av scenens rollpersoner kommer från forna öst (Serbien, Polen, Tjeckien): en särskild rotlöshet/rotskam, en särskild äckelkänsla/eufori inför den västliga varuvärlden där ”allt” är möjligt?
Men om grunden leker med post-allt-klichéer (inklusive sunkiga könsnormer) gör formen och spelenergin att det ungdomliga existentiella sökandet brister ut på nya sätt. Vyrypaev hör till den ryska teatergeneration som sedan ett drygt decennium experimenterar med episka dramaformer – Olof Hanson regisserade för ett par år sedan hans märkligt sanningsförstörande Illusioner på Galeasen.
I Omfamningar gestaltas inte rollerna, i stället berättar de korsvis och gripande ensamt sina historier i tredje person: ”Monika: Nu lägger sig Monika i gynekologstolen och särar på benen”. Skådespelarna fyller glappet med en makalös variation av parodi, misstro och desperation inför den beskrivna handlingen, var och en med sin kombination av distansering och charmfull ömhet. Maja Rung tycks i Monikarollen ibland slå på en extra spontanitetsnivå, som lägger texten ännu lite närmare publiken. Så sjukt bra.
Den ofta pinsamt ungdomliga texten, full av poetisk-banala epifanier och psykedeliska inre samtal med ”Universum”, blir på detta sätt ovanligt livs levande. Och jag tror det är så stycket ska tas. Att söka pjäsens svar på frågan om ”livets mening” i det som berättas ger farligt otäck smak, eftersom självmord framstår som patentlösningen oavsett sådant som ömhet och kärlek.
Söker man i stället svaret i teaterupplevelsen är rummet säkrare. Detta är meningsfullt liv: loopen av igenkänning och gnistrande dramatiska energier.