En trist arbetsdag på bödelns kontor

Är din gaffel ren? Det är en relevant fråga att ställa hemma vid bödelns middagsbord. Hos honom vars arbete är att orsaka obeskrivlig smärta och lidande med blanka verktyg. En liten kugge i ett våldsmaskineri någonstans placerad i ett fult litet grått kontor, på en grå scen. En motvilligt åldrande tjänstemannatorterare som vädjar om att få slippa göra det. Utföra den rituella tortyrhandlingen, snittet, på en ung, mörk, stark och levande man, som högljutt kräver att bli utsatt för smärtan. Nu!...

"En jättefin gammal rit", tjatar det ivriga offret.

"Usch tycker jag verkligen inte", protesterar förövaren skrämt.

Och så fortsätter den, dialogen om vad skuld och ansvar är, vem av den unge och den äldre som har makt, styrka och potens nog att bestämma över den delikata bestraffningen.

En ordinär arbetsdag på bödelns kontor.

Och en stund är jag med på denna inte direkt subtila, inte riktigt färdigöversatta eller färdigregisserade men ändå pedagogiska repetitionskurs i grymhetslära.

Bödelns dilemma skulle kunna vara självmordsbombarens i sin dubbla uppenbarelse av offer och dödsängel. Eller yrkesnazistens. Som bara sköter sitt arbete.

Intet är svart eller vitt. Förövare kan gråta och det rationellt moderna, kan vara kallare än de barbariskt gammalmodiga, blod och järn är kanske sundare än grå kontorssadism, och en dramatiserad pekbok som Snittet kring allt detta är kanske inte är så dumt.

Den goda viljan hos publiken hålls dessutom uppe länge av Sonja Hejdemans bottenfrusna feminina psykoterapeut, bödelns fru och hemmasadist i total kropps-, ansikts och perukkontroll.

Men att det ändå är rena självklarheter som till slut upprepas, om att fördomar förblindar, att kvinnor kan vara kalla fiskar och att ren ondska är svår att definiera, det går till sist inte att låtsas bortse från. Inte ens om föreställningen inte slutat i överspel.

För det där svartvita bildspelet av koncentrationslägerfångar och evigt springande napalmskadade barn som drar igång i slutscenen får den känslige bödeln att gråta bittert, men mig att undra. Tror Ravenhill verkligen att någon behövde övertygas om att våld inte utförs av enbart elaka människor?

Något ytterligare måste vi nog kunna säga om den som håller i gaffeln.

Teater

Jenny Teleman (kultur@aftonbladet.se)