Underkastelse utan udd och skratt
Barbro Westling: Symboliken utplånar skärpan i Houllebecqs roman
Publicerad 2018-03-20
Året är 2022 och Frankrike får sin första muslimska president. Valet har stått mellan Nationella Fronten och Muslimska Brödraskapet men övergången till islam och en mild form av Sharia accepteras ändå med förvånansvärt lite motstånd. Trots att Europa väl håller på att gå åt helvete?
I Göteborgs Stadsteaters och Lucas Svenssons scenversion av Michel Houllebecqs smart drivna roman från 2015 betonades satiren. Fredrik Evers fick publiken att både drabbas av och skratta åt den ensamme, porrsurfande, lätt depressive litteraturprofessorn François, bunden endast till sitt avhandlingsämne; den numera tämligen bortglömde franske 1800-talsförfattaren Huysmans.
Dansk publik tar alltid varje chans att hygge sig men på Betty Nansen Teatret i Köpenhamn hörs inga skratt. Kanske för att det vilar ett stort, vitt Kristi kors på scenen. François gränslar det, slickar längs med det. Han skändar det men knappast för att han är någon brinnande ateist. François brinner nämligen inte för något. Han vill bara att hans bekväma tillvaro med dess materiella fördelar ska bestå. Till dessa fördelar räknar han sex med utbytbara kvinnliga förstaårsstudenter.
François monolog på scenen och Houllebecqs historia är väl värd att lyssna på. Men regissören Anja Behrens har inte nöjt sig. En grupp unga kvinnor är ständigt närvarande, förflyttar sig under tystnad, kastar kjol och och poserar i klunga i identiska svarta underkläder, senare med slöja.
De finns med på scenen, men den representativitet de gör anspråk på tillför ingenting. Det gör faktiskt inte heller Lars Brygmann. Hans François är en mycket undflyende, anonym och liksom ursäktande figur. En blek medlöpare i patriarkatets upprätthållande som regissören verkar ha tvingat till utbrott. Mot det arma korset utstöter Brygmann vrål, eller om det är primalskri, innan han ger sig på det med motorsåg.
Det går ingen chockvåg genom publiken då korset faller itu. Att ta detta som ett tecken på att islam håller på att ta över den borgerliga publiken på Fredriksberg skulle vara felaktigt. Men symboliken i denna föreställning är tyvärr så pålagd och så inaktuell att den utplånar hela den tankemässiga udden i Houllebecqs roman.