Röster ur mörkret

Claes Wahlin

Arne Lygres Jag försvinner en elegant och sober uppsättning

helskärm

I manuset till Arne Lygres pjäs Jag försvinner påpekar författaren att det finns tre text­nivåer: repliken, den scen­anvisningsaktiga repliken och språket hos dem det talas om. I slutet av pjäsen säger en av rollfigurerna att allt jag är, är ord, rörelser och tankar. Dessa tre sfärer utgör inte bara dramats, utan också existensens universum, enligt Lygre. I den mån en människa kan förstå en annan, så är det bara orden och rörelserna som är tillgängliga; ­tankarna är vi ensamma om.

Jag försvinner låter ett antal katastrofer passera några ­individer. En man lämnar sin fru, ett barn dör, ett hus rasar samman, en större katastrof tvingar människor att fly över vatten. Rollfigurerna är instabila, samtidigt som någon kan säga att ”medupplevelse finns ­inte”, kan det jag som uttalat det strax spela en annan, gå in i en föreställd med­människas olycka. Bara för att där komma fram till samma sak, de känslor som det vi fruktar mest framkallar, är - i radikal motsättning till medias känslojournalistik - endast våra egna, de kan inte delas eller ­förstås av någon annan.

På Dramatens minsta scen, Tornrummet, har Karl Dunér skapat ett svart, flerskiktat rum, från början endast ­hålrum i en svart fond, som scen för scen vidgas både till yta och djup.

Först framträder skåde­spelarna bara som kroppsdelar, svagt belysta. När Jag (Elin Klinga) och lite senare Min ­väninna (Marie Richardson), talar, visas de som ett slags ­levande byster. Vartefter ­scenens rymd växer, växer ­också kropparna till helfigurer som blir de rörelser pjäsens text nämner. Orden har vi ­redan, återstår tankarna. Det är som om ­regin subtilt vill säga att först när vi inser våra tankars ensamhet, det existentiella ­mörker som ingen kan dela, blir vi hela och kan röra oss fritt i världen.

Lygre har jämförts med ­Fosse, och vid sidan av ­Beckett (naturligtvis), bör nog också den norske poeten Tor Ulven nämnas; det handlar om texter som försöker skala av sig ner till existensens kärna. Jag försvinner, med vilken Lygre äntligen introduceras i Sverige, är en mycket elegant och sober uppsättning. Klingas svala saklighet och Richardssons ­trevande närmanden måste framför allt nämn­as i denna musikaliska och estetiskt lödiga iscensättning.