Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Tungfotad världspremiär

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-12-06

"Män som hatar kvinnor"
- nu även som teater

Signe Egholm Olsen spelar Lisbeth Salander.

När Nørrebro Teater i lördags begick världspremiär i Köpenhamn på Män som hatar kvinnor var stämning och förväntningar på absolut topp. Skulle det gå att göra teater av denna världsberömda bok- och filmsuccé? Och i så fall hur?

På vridscenen står ett bygge, en kub av hålrum, mörka trappor och döljande vinklar, ett koncentrat av samhället som hotbild. Ett spökhus som snurrar runt, runt medan laserljus, rök och det mörka ödets dån rullar in. Man laddar från början med tungt artilleri och den sexuella sadistscenen är lång och utdragen, precis som i filmen. Om möjligt är den här ännu tydigare i sitt känslokalla kvinnoförakt. Ur våld och brutal penetration föds inte bara en kvinnlig hämnare. Signe Egholms Olsens Lisbeth Salander är förvisso mycket kapabel och allestädes närvarande. Men hon är även det skyddslösa barnet. Fysiskt robotlik och barnboksettrig pilar hon runt som en osalig trickster men lämnar aldrig sitt skal och sin hackervärld, trots att Jens Jorn Spottag som Mikael Blomkvist självlyser av trygg nymanlighet och puttar in en mjuk kudde under hennes rumpa där hon sitter på det hårda golvet framför datorn.

Problemet i denna världspremiär är absolut inte huvudrollerna. Det är birollerna som är alldeles för många, liksom scenerna som avlöser varandra utan att här ha något väsentligt att komma med. Man har inte lyckats skära i materialet och renodla det som är tyngdpunkten. Det kan tyckas märkligt då Eva Gabrielsson, Stieg Larssons livskamrat och förvaltare av hans eftermäle, har gått in i projektet just med avsikt att återta det väsentliga i boken. Regissör,scenograf,teaterchef och dramaturg – alla står de tillsammans för scenbearbetningen och det mesta i boken finns med.

Föreställningen vacklar därför mellan trist parad av företagare och patriarker och det visuellt häftiga. Först mot slutet lämnas redovisningen för en friare teatral gestaltning. Gåtans då och uppklarandets nu vävs elegant och suggestivt samman och vi ser obehagligt klart hur övergrepp, skam och förtigande vidmakthåller osynliggörandet av det hemska som sker.

Nørrebro Teater lyckas halvvägs visa att succén kan bli teater. Inom kort lär det bli fler scener som ger sig på uppgiften.