Soppa snyggt serverad

MARIO GRUT om en, trots allt avslagen historia

En berömd arkitekt blir 50 och får pris och ett guldkantat byggkontrakt. Samtidigt som han av omständigheterna tvingas berätta för sin fru att han älskar en get vid namn Sylvia.

Sån kärlek kan kanske möta deltagande i länder där ministrar har tanter som sammanbor med hästar. Men i pjäsens USA tar det hus i helvete.

Sen handlar resten av föreställningen om hur alla med rop och skrik och förolämpningar och såranden och undanglidningar och förtiganden missar alla problem som finns att ta itu med.

Arkitektens hustru (Reuter) blir sedesamt illamående. Vännen (Ericksson) sedesamt chockad. Sonen (Flinkas) sedesamt förfärad.

Inför det som hänt är ingen så stor som en Jens Orback.

Visst. I allt detta finns roliga situationer och skrattsäkra enradingar. Och spelet levereras väl. Från de säkra salvorna av arg bitchighet hos Reuter och det mer försiktigt provokativa i Nyqvists stilla oanständighet till Flinkas sonliga indignation och Erickssons neurotiska upprördhet.

Dessutom är spaljédekoren (Koroly) så neutral att den kunnat platsa i Sverige. Bara verkligheten angått oss mer.

1962 kunde Albee flytta Strindbergs könskamp till amerikansk miljö och nå framgång med sin ”Vem är rädd för Virginia Woolf?”. Nu finns inga strindbergska dubbelpassioner som driver på. Här byggs på konventioner från ett puritanskt förflutet. Plus konventioner från den absurda teatern från Ionesco och Pinter och framåt.

Det gör det hela rätt avslaget. Mycket av soppa på en spik. Hur väl serverad soppan än är.

Teater

Mario Grut