Genuslek med förhinder i Vadstena
Publicerad 2014-07-04
Shakespeares sista komedi visar hur det är att vara människa
Shakespeares komedier utesluter inte tragiska insikter, liksom hans tragedier inte saknar komiska inslag. Men den regissör som inte förmår balansera ingredienserna riskerar att navigera pjäsen på grund. Så illa är det nu inte i Andreas Forner Lindals uppsättning av Trettondagsafton på Gräsgården i Vadstena. Ambitionen är att överskrida könsgränserna för att, som programbladet skriver, gestalta ”vad det är att vara en människa”. Detta sker på ett enda sätt, nämligen genom att samtliga roller spelas av motsatt kön. De manliga rollerna av kvinnor och de kvinnliga av män.
Pjäsens enda egentliga byxroll, Viola som klär ut sig till Cesario, spelas av samme skådespelare (Pontus Plænge) som gör Sebastian, brodern hon tror omkommen. Dessvärre, trots Plænges skicklighet, förvirrar detta mer än förklarar. Genusleken består enbart i att man har tagit över varandras repliker; någon kritik av könsrollerna, mot ’manligt’ eller ’kvinnligt’ beteende, finns över huvud inte. Och detta med vad det är att vara en människa, ja, liksom alla Shakespeares komedier så är syftet med förväxlingsleken att alla ska gifta sig. Om Shakespeares uppfattning om livets mening vet vi föga, men inte var äktenskapet det.
Men komiken firar en och annan smärre triumf, scenerna med Tobias Rapp, Andreas Blek af Nosen och narren Feste har både tempo och det slags kropp som minner om Falstaff. Liselott Lindeborgs vitala Rapp och Monica Almqvist Lovéns konturskarpa Blek af Nosen har mer liv i sig än de andra tillsammans.
Den figur som starkast förknippas med Trettondagsafton, Malvolio (Johanna Lazcano), erbjuder annars en tragisk ingång till pjäsen. Han delar ett slags strukturell likhet med Shylock i Köpmannen i Venedig. Låt vara att Shylock är farlig, medan Malvolio endast är irriterande, men uteslutandet ur samhället antyder det tema som skulle kunna balansera
komiken i Trettondagsafton. För Antonio, Feste och Viola är också ett slags outsiders i Illyrien. Och om deras situation bands samman, om vi såg vilka som är i samhället och vilka som är utanför, så skulle vi kanske i denna Shakespeares sista komedi, ana vad som i tragedierna strax skulle komma, detta vad det är att vara en människa.
