Djuren är ju också människor

Amelie Björck om en osedvanligt kreativ uppsättning

Amelie Björck

helskärm

”Doktor Moreaus ö” är en produkt av det sena 1800-talets fascination av Darwins sanningar om vår arts släktskap med djuren. Föreställningen om att människan när som helst kan slå en kullerbytta tillbaka till ett monstruöst djurstadium, eller kanske framåt och bli en ny övermänniskoart, fick vetenskapen att gå i spekulativ spinn – och blåste som ­bonus liv i s/f-genren.

Den galna vetenskapsmannen, som Mary Shelley hade uppfunnit med Frankenstein, blev en favorit­figur. Hos H G Wells heter han Moreau och har som specialitet att splatteroperera levande djur till halv­människor.

Varför? frågar sig ensemblen på Moment teater i ett av de partier som abrupt släcker ner illusionen: plötsligt har vi inte den skeppsbrutne och alltmer förfasade Edward Prendick på Moreaus djungelö framför oss, utan något som liknar en kolonial klubb vid tea-­time, med lädersoffa och pannor i lagda i veck över textens filosofiska frågor.

Orsaken till Moreaus mission är oklar, blir svaret – som ju gäller för ganska mycket som mänskligheten ägnar sig åt. Resa till månen – ­någon?

Som så ofta på denna teater handlar mycket av berättelsen om berättandet. Skådespelarna går ”ur roll” för att kommentera sin egen gestaltning, och genreklichéer skruvas in absurdum. I leken med skräck­expressionismen får Simon Steenslands genialiska ljudbild, liveframförd av Erik Stenberg med vältajmade, gastkramande stegringar, en helt avgörande roll.

Annars är det framför allt voice over-klichén som skapar komik. När en skådespelare återger förloppet och en annan gestaltar det beskrivna finns mycket ”dålig teater”-humor att utvinna redan genom graden av (in)exakthet i illustrationen.

Risken med detta slags estetik är att greppen tar udden av stoffets allvar och periodvis är det farligt nära. Skådespelarna är briljanta och gestaltningen av halvmänniskorna finurliga, från sengångarmannens ultrarapid till dammvippan som tuppattribut. Men ibland stör det att åskådarna verkar tänkas vara en ointresserad högstadiepublik som skådespelarna ideligen måste övertyga om att texten inte enbart är mossig.

Detta är onödigt, för stoffet är urspännande med sina glidningar, både mellan djur och människa och mellan det civiliserade och barbariska inom människan. Detta som märks i Prendicks resa mot en allt större, personlig brutalitet.

I stort är det ändå en rikedom som väcks av grubbel kring vad ”människa”, ”djur”, ”makt” och ”teater” är. Allt på en osedvanligt kreativ ö i Gubbängen.