Vårt förakt för fattigdom
Uppdaterad 2016-08-29 | Publicerad 2016-08-26
Claes Wahlin om en sval och ofta långtråkig ”Maratondansen”
TEATER. I USA har man en lång och framgångsrik tradition av att göra underhållning av verkligt elände. Maratondans var depressionens 30-talsvariant av vår tids realityshower. Fattiga människor lockades att dansa till utmattningens gräns för att kanske vinna priser, slippa frysa och få lite mat. Liksom i vår tids tv-varianter innehöll det en rejäl dos förnedring.
På Stockholms stadsteater fortsätter förnedringen. Här är det skådespelarkåren som ska dansa sig till ett fast kontrakt på teatern. Korta presentationer för publiken om deras slit och släp som frilansare i landsorten följs av en rad dansnummer, varefter salongen ska rösta på vem som får mest poäng. Publiken låter sig villigt luras att delta i förnedringen med taktfasta handklappningar och uppsträckta röstkort.
Första avdelningen består av hög musik, konventionell dans i allt mer förnedrande kostymer och den ena gapiga konferenciern efter den andra. Någon egentlig handling eller dramatisk utveckling sker inte, allt står liksom stilla, gång efter gång. När dansen bryts för de enskilda deltagarnas historier, får vi ingen gestaltning, bara deras berättelser rakt ut över scenkanten.
Alldeles före paus kommer en mer Kvarnström-typisk scen, till Arvo Pärts suggestiva pianomusik rör sig ensemblen långsamt med några mörka trenchcoats i handen, en stillsam sorgedans. Den tonen skärps också efter paus. Efter en hyllning (som havererar) av Pina Bausch – som jag inte begriper vad den har med uppsättningen att göra – börjar protesterna från deltagarna höras. Men då är det försent.
Uppsättningens dramaturgi är svag, rollfigurerna är platta och även om uppsättningens tanke, att göra åskådarna medskyldiga till förnedringen, är god, så får den aldrig kropp. Den sceniska tiden är ett av problemen. Om man stönar från scenen att nu har vi dansat i 345 timmar i sträck, så måste det på något sätt märkas. Men det enda som märks är att de bara har dansat en kvart, och jag undrar om det inte är föreställningen som känns som 345 timmar.
Att uppsättningen förblir sval, ofta långtråkig, beror på att pjäsens konflikt mellan fattiga och det kommersiella utnyttjandet av dem har sopats under mattan. Att det är synd om fiktionens fattiga skådespelare, tar udden av den verkliga konflikten. Dessutom är det hela som teaterkonst betraktat en estetisk kränkning. Vart vänder jag mig – för att inte tala om de fattiga – för att få upprättelse?