Vardagsrasism

CLAES WAHLIN om en klassisk Fassbinderfilm som teater

helskärm

Det slags rasism som uttrycks så naket i Fassbinders dryga kvartssekelgamla film Rädsla urholkar själen, har varken lämnat Tyskland eller Sverige, även om man kanske numera klär sina fördomar i lite fler retoriska persedlar. Fassbinder undvek omskrivningar, dialogen vill korta avståndet mellan tanke och ord, skala av allt som står i vägen för sanningen om tillvaron.

På Teater Galeasen har regissör Annika Silkeberg hållit fast vid denna torftighetens estetik. Scenograf Jens Sethzmans ljusa plywoodkonstruktioner löper i taket, längs väggarna och som två korsande gångar tvärs igenom publiken som sitter utspridd på stolar.

Kalla lysrör sprakar i takt med scenens konflikter; en stilla köld råder i det spartanska scenrummet där en ölflaska kan räcka för att bygga en bar.

Liksom i pjäsen, där fördomarna inte går mellan människor, utan rakt igenom dem, blandas publiken med ensemblen där änkan Emmi till sin omgivnings avsky går och gifter sig med den tjugo år yngre marockanen Ei Hedi ben Salem, eller Ali som han förkortas till i det nya landet.

Emmi ratas raskt av grannar, livsmedelshandlare, arbetskamrater och sina barn. Men själv är hon inte fläckfri, en gång medlem i nazistpartiet tvekar hon inte att inta bröllopsmiddagen på Hitlers favoritrestaurang.

Det finns i Galeasens uppsättning en styrka i sättet att berätta utan åtbörder, låta allt liksom ske utanför, rent av nedanför det officiella samhället. Denna dramaturgi vid sidan om är på Galeasen närmast tradition; en annan teater hade knappast hållit ned det scenspråket på samma sätt.

Ensemblespelet är inledningsvis något trevande, Ruben Lopez Ali är lite onödigt tillbakadragen, medan Per-Anders Ericsons olika roller först efter ett tag tycks gestaltas på allvar. Utan Cecilia Nilssons Emmi hade Rädsla äter själen blivit mer än lovligt stum, hennes balans mellan naturalism och teatralitet fångar precis det som uppsättningen vill gestalta.

Teater

Claes Wahlin (kultur@aftonbladet.se)