Stubøs Tjechov lågmäld och vacker

”Onkel Vanja” som en blödande countryballad

helskärm

Vemod. Inget ord har använts så flitigt för att beskriva det sorgsna liv vid sidan om det verkliga livet som pågår i en Tjechov-pjäs. Dagarna som släpar sig fram i den dammiga avkrok där ödet placerat en; passionerna och konflikterna som frampressade ur den stillastående luften.

När den norske Eirik Stubø nu sätter upp Onkel Vanja har han tagit den känslan av att allt var för sent redan från början, och varsamt fört in den i en sorts vemod som känns alldeles ett med vår samtid: en doft av sorgsen country över den halmtäckta scenen och ur högtalarna, en amerikansk landsbygdsödslighet så välkänd från fiktionen att den känns som vår egen.

Men allra mest ligger den där närheten inkapslad i ett tillbakalutat, avskalat skådespeleri som Stubø låtit ge liv åt sina Tjechovkaraktärer. Alla skådespelare är mickade trots att scenen inte är oövervinnerligt stor. Effekten blir en metallisk intimitet, varje viskning hörs lika högt överallt, men allt har samma konstgjorda efterklang. Redan när Shanti Roney som läkaren Astrov gör entré och sjunker ihop på en stol längs med väggen, alltför uppgiven för att orka sitta upprätt, sätts tonen av lågmält finlir. Och Magnus Kreppers Onkel Vanja med ett sarkastiskt småleende fastfruset i mungiporna, så mycket närmare den nutida medelålderskrisande 47-åringen än Vanjorna brukar vara; förtvivlad med distans.

Det är sent, för sent för det mesta. För Onkel Vanja som blivit fast på godset på landet, som arbetat i hela sitt liv för att gagna den store professorn och nu står där desillusionerad och besviken med tjugo bortkastade år bakom sig. För Astrov vars storslagna visioner om en bättre värld alltmer liknar tomma tröstesagor att berätta för sig själv om natten. Flaskan han dricker ur känns sannare. Och även professorns unga hustru Jelena (Petronella Barker), lealös av tristess, tycks ha passerat den gräns där inget längre går att förändra. Så mycket mer hjärtskärande när

professorns dotter Sonja älskar med sann passion och försöker närma sig Astrov, som bara har ögon för Jelena.

Ja, det är en riktigt hjärtskärande föreställning som Stubø skapat – lågmäld men vacker och blödande som en ballad av taggtrådscountryns mästare Townes van Zandt.

TEATER

Onkel Vanja av Tjechov

Övers: Lars Kleberg Regi: Eirik Stubø Scenografi: Sven Haraldsson I rollerna: Sten Ljunggren, Petronella Barker, Sara Jangfeldt, Katarina Ewerlöf, Magnus Krepper, m fl Scen: Stockholms stadsteater, Klarascenen Speltid: 2 tim 30 min Magnus Krepper i rollen som Onkel Vanja.