Vem är du, vem är jag?

Claes Wahlin

Lovvärda ambitioner i Författarna som granskar hur berättelserna skapar oss

helskärm

Ambitionen hos dramatikern Alejandro Leiva Wenger är lovvärd. Pjäsen Författarna vill ­undersöka hur berättelserna styr identiteten, i vilken omfat­t­ning berättelserna skapar oss, eller i vilken mån vi kan skapa berättelserna. Ali (Ardalan ­Esmaili) och Alvaro (Pablo ­Leiva Wenger) är skådespelare respektive författare, båda än så länge mer till namnet än i praktiken. Upp dyker Alex (Oscar T­öringe), rullstolsbunden från Skärholmen, som äntligen kan förse Alvaro med material till sin roman, och kanske kan bidra till att skriva en monolog för Ali.

När väl Alex har berättat lagom hårresande historier från för­orten, kryddade med korrekt slang så att förläggaren blir eld och lågor, så visar det sig att Alex varken sitter i rullstol eller bor i Skärholmen. Nej, ut kommer en berättelse om en privi­legierad uppväxt i Lund och USA. Samtidigt har Ali börjat tappa verklighetskontakten. Krabbor har siktats i lägenheten. Förvirringen är stor.

Vem som är vad förblir oklart, utom möjligen att Ali och Alvaro verkligen aspirerar på de konstnärsyrken de påstått. Men de är fångar i berättelserna, de som framför allt media producerar om förortens invånare, likaväl som de om en uppväxt i en h­ögborgerlig familj i en unive­r­sitetsstad. Så långt är allt sant. Berättelserna som omger oss är ­reducerade och består av generaliseringar eller klichéer, ungefär som pjäsens Författare och Skådespelare försöker iklä sig en identitet som andra ­defi­nierat.

Pjäsen ger inga svar, det som efterlyses är autenticitet och äkthet, kvaliteter som inte låter sig förenas med det slags berättelser som omger pjäsfigurerna. Men att identiteter kräver berättelser, det är inget nytt, men de skapas också av psykologi, språk och historia.

Möjligen hade man vunnit på att göra rollfigurernas identitet mer osäker för publiken, låtit pjäsen bli en metapjäs och låta allt sluta i total förvirring. Nu ställs ett antal frågor som inte är tillräckligt precisa, men kanske räcker för inledningen till en diskussion. Och spelet blir som bäst när Ardalan Esmailis Ali vrider sig i lätt galenskap efter att ha sett krabbor i syne, liksom Oscar Töringes Alex olika historier gör att vi lika ­litet som Ali och Alvaro har den minsta aning om vem han egentligen är.