En tondöv teaterafton
Uppdaterad 2015-12-14 | Publicerad 2015-12-13
Claes Wahlin ser ”En uppstoppad hund” i löpsedelsversaler på Stockholms stadsteater
Vad är det egentligen som gör Staffan Göthes egenartade pjäs En uppstoppad hund så märkvärdig? Skildringen av det svenska folkhemmet från mitten av 50-talet till mitten av 80-talet – från Sven Jerring till Carola – är ett vanligt svar. En oförarglig pilsnergubbe krävde föga av samhällsinsatser 1955, medan en knarkarbrud trettio år senare behövde myndigheternas ingripande. Under de tidiga välfärdsåren gick det att försörja sig på yrken som alla begrep, idrottstränare eller läroverksadjunkt, medan 80-talet hade sina konsulter.
Det episka draget i En uppstoppad hund är inte vad som gör den till en modern klassiker. Personteckningen spelar stor roll. Liksom hos Tjechov möter vi udda, men inte osannolika personer. De är lite eljest, har problem med sig själva och med omgivningen. Men de väcker en obruten sympati, i all sin skröplighet är de djupt älskansvärda. Till pjäsens höga halt hör också en rad kvicka repliker, en elegant, inte sällan lakonisk dialog och en effektiv konstruktion.
Olof Hansons uppsättning på Stockholms stadsteater hör till de mest tondöva uppsättningar av en pjäs jag har sett. Här är det skrik och skratt från första stund. Skådespelarna talar hellre till publiken än till varandra (varför då?). Kostymerna tycks ha blivit av med sin budget på andra repetitionsdagen och scenografins trista trätrappa sänks efter paus ned en meter i golvet (varför då?).
Vill man spela fars? Men pjäsen är ingen fars. Ändå har de annars så skickliga skådespelarna tvingats att göra pastischer på pjäsens personer. Katharina Cohens Nattbiträde saknar varje uns av trovärdighet. Att Per-Erik Ljung (Jakob Fahlstedt) har problem med med sprit, pengar och kvinnor blir i pjäsen långsamt tydligt. Här får publiken det rakt i ansiktet efter fem minuter. Jörgen Thorssons adjunkt Lampa tycks mer höra hemma i 68-rörelsen, än vara uppstigen ur en gammaldags lärarkår. Och så vidare.
Jan Mybrands Lady (hunden), Kristofer Kamiyasus Morgan och Angelika Pricks Irene (barnen) är de enda som förmedlar den göthska sympatin. Kirsti Stubøs Nelly ochy Eva Rexeds Gunnel gör båda goda ansträngningar på tvärs mot regin. Den enda förklaringen till detta haveri jag finner (att överdriva genustemat räcker inte), är att man inte litar på publiken: att textens anses för subtil, att relationerna mellan personerna måste skrivas med löpsedelsversaler, att publiken, helt enkelt, behöver pekpinneteater. Nej, också det är fel.