Teatern rakt upp i ansiktet
Publicerad 2013-10-14
Intensivt och konfliktfyllt om trafficking i Dream business
TEATER På 90-talet i England myntades begreppet in-yer-face theatre, dramatiker som Sarah Kane och Mark Ravenhill skrev pjäser som konfronterade sin publik utan estetiska skyddsnät. Det är något av det förhållningssättet som präglar Michaela Granits uppsättning av Kerstin Perskis Dream business på Orionteatern.
Skildringen av fyra offer för trafficking i det nakna scenrummet låter videoprojektioner, musikmatta och en mycket hög röstvolym hos skådespelarna se till att publiken inte kan smita undan. Möjligen vill man bara fånga uppmärksamheten, men i konfrontationsestetiken är också publikens reaktioner inprogrammerade; vi ska känna och tänka hur hemskt det här med människosmuggling är.
Nu är detta inga nyheter, jag väntar fortfarande på att man i stället för att skildra offren, sätter ljuset på torskarna. Att som i Dream business antyda en rik och väl ansedd man är en kliché i paritet med kapitalisten som fet cigarrökare med hög hatt.
Nu finns det flera förtjänster med Dream business, som att de instängda flickorna också har konflikter, liksom Mareks (Erik Bolin) scen där han börjar inse att priset för sin roll som mellanhand börjar bli alltför högt. Men framför allt imponerar det intensiva skådespeleriet. Ingen av de fyra flickorna väjer. Lina Zilliacus Anja, Julia Lappalainens Monica och Maija Arholas Marielle gör alla pregnanta och trovärdiga rollfigurer. Annika Aapalathis Nix är rent outhärdlig; vrålande och fysisk är hon verkligen rakt upp i ansiktet på publiken, en märkvärdig prestation.
