”Herr Arnes penningar” – en triumf i Göteborg
Gösta Nystroems verk är en av få riktigt bra svenska operor
Publicerad 2022-02-21
Gösta Nystroem var mer än någon annan svensk tonsättare besatt av havet. Det återkommer som grundmotiv i en rad av hans främsta verk, Ishavet, Sinfonia del mare, Sånger vid havet.
Först sent i livet, i sjuttioårsåldern, kom han att skriva en opera, och även där spelar havet en huvudroll. Selma Lagerlöfs berättelse handlar visserligen om mord, skuld och försoning, men genom hela Gösta Nystroems opera blir havets obevekliga rörelser ett slags grundpuls, som genomsyrar allt som sker med dessa människor på Marstrand några gruvliga dagar under Johan III:s tid.
Och Nystroems hav är inte bara en urkraft utan har också en särpräglad skönhet i sin magnificens. Inte minst i slutscenen, när isen bryts upp och ger öppet hav åt det infrusna skepp, som dominerat fonden.
Det finns inte så många riktigt bra svenska operor från efterkrigstiden, men Herr Arnes penningar är en av dem – inte bara för denna oemotståndliga havspuls. Men nya operor får sällan någon bra chans att etablera sig. 1961 hade Herr Arnes penningar urpremiär på Storan i Göteborg, som också gav en till stor del ny uppsättning 1975. Sedan har det varit tyst, och den har heller inte funnits på LP, cd eller dvd.
Men 2017 gav Göteborgsoperan verket konsertant, vilket gav sådan mersmak, att man nu till slut vågar sig på en ny fullskalig uppsättning, där det här verket äntligen kan ges full scenisk och musikalisk rättvisa (på den lilla Storan fanns inte de möjligheterna). Inte minst genom den rikt besatta orkestern (såg är till exempel ett viktigt klangtillskott), och det spelas glänsande under Patrik Ringborg.
Julia Sporsén har huvudrollen som Elsalill, som ju drabbas av ödet att bli kär i den man som visar sig ha mördat hennes älskade fostersyster. Sporsén övertygar med elegisk intensitet i sin sopran. Den döda fostersystern har en viktig roll i denna operaversion, och hon har bland annat en underbart vacker aria i slutet av första akten, som här framförs med tyngdlös lätthet av Sofie Asplund. Anton Eriksson sjunger utmärkt men kan inte riktigt fånga de chockerande kontrasterna i sir Archies personlighet. En lång rad sångare medverkar, och man har genomgående rollbesatt med kvalificerade krafter.
Mattias Ermedahls regi skapar laddning med starkt bistånd av Lars-Åke Thessmans som alltid magiska scenbild, men det är havets obetvingliga puls i orkesterdiket som mest griper mig. En triumf för Göteborgsoperan och främst för Gösta Nystroem.