Men hallå, Västanå

I ”Romeo och Julia” rimmar hjärta på smärta. Ung kärlek offras för gammalt krig. Det Lady och Lufsen-lika som i vårt hårdkokta nu tycks ligga på lur i Shakespeares drama kräver en bestämd tolkning och estetik som inte stryker det sockersöta medhårs. På Västanå teater går man i sommar till verket med verktyg hämtade från det som lite slappt kallas för asiatisk scenkonst. På scenen bjuds kamp med käppar, dans med böljande röda tyger, baklänges frivolter, utdragna sjumilasteg och höga hopp som i filmen ”Crouching tiger, hidden dragon” och så ceremoniella entréer och sortier utmed scengolvets belysta kvadrat. Slappt är dock ordet, sa Bull, för i Rottneros berättarlada vankas det inte annat än ett välbeprövat stilpaket av de senaste decenniernas favoritgrepp bland fria grupper. Bai Tao har varit en god Pekingoperainstruktör. Det hoppas duktigt och smäller bra om träkäpparna. Statisterna springer välkoordinerat och snabbt varv på varv bakom fladdrande gråa ansiktsdukar. Men vad hjälper det om ensemblen gör sitt bästa. Vi sitter ändå i samma båt, Shakespeares, och den ror ingen i Västanå teater i land. Minst leds man då det pratas grovkornigt av Lena-Pia Bernhardsson och när Rolf Lydahl hämningslöst leker odräglig på scenen. Men i det lyriska och känslosamma utspelet är det tyvärr så monotont mellan Jakob Tamm och Cecilia Milocco. Hur fräscha och nyponrosigt rara de än ser ut, det krävs ändå gestaltning och uttryck för att dramat ska komma inpå en publik.

Regissören Leif Stinnerbom har dock satsat all kraft på musik och rörelse. När det ska till laddning och dramatik kommer taktfast fela och malande vevlira till undsättning. Men då går det som det går. Man tappar intresset för hela historien. Det saknas övertygelse och fäste i rollerna för vad skådespelarna gör.

I ena stunden smäller Anna Jankert (Fru Capulet) bort sin Julia i ondskefullt ointresse, i nästa stund sörjer hon den döda lika onyanserat. Jankert är inte ensam med problemet, Alf Nilsson (Broder Laurence) har det likadant, det finns så gott som inget att tro på i denna föreställning.

Ensemblen bär halvmasker som de lyfter bort och leende tar farväl av då de dör. En vacker gest från commedian – men en gest bland alltför många andra.

Teater ROMEO OCH JULIA

Barbro Westling