Män får lida i Gertrud
Publicerad 2014-02-21
För många omtagningar av den självbespeglande spökrösten
När kärleken äntligen definieras i Hjalmar Söderbergs Gertrud, så finns där ingen romantik. Kärlek är lidande och olycka, säger dramats titelperson, utan att för den skull förneka att hon älskat. Den mer kända repliken, Gabriel Lidmans credo som Gertrud anammat – Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet – är den som förklarar definitionen. Lusten kan ingen av dramats personer behärska. När den infinner sig, misstas den för kärlek. När den är över, byter den objekt.
I Dramatens Målarsal har regissör John Caird låtit Jan Lundberg göra ett slags elisabetansk spelplatta. Ett elegant parkettgolv med fem sittkuber i samma träslag, rekvisitan en telefon, några glas och flaskor, en tidning; det är allt. Publiken sitter runt scenens fyra sidor. Kostymerna är oscarianska, ljuset milt och skuggat, i högtalarna Stenhammars stråkkvartetter. Med ett återhållet spel där rollfigurerna endast undantagsvis rör vid varandra, är det texten som står i fokus. Resultatet är en sorgesång, en ”låga visan” över kärlekens omöjlighet och själens absoluta ensamhet.
Ensemblen har texten i kroppen, allra främst Anna Björks Gertrud, som börjar med att vara den underdåniga hustrun, mån om att vara sin man Gustav till lags. Men vartefter hon uttalar sina känslor, låter tankarna bli ord, så händer det saker. Hon växer med varje replik. Björk låter också med små, knivskarpa medel – en blick, en darrning i några ansiktsmuskler – visa hur Gertrud tar in sin mans repliker, sin älskade kompositör Erlands eller sin första och enda kärlek Gabriels.
Saken är ju den att männen inte älskar. Kvinnans plats kommer långt efter äran, verket eller lusten till att bli, säg, statsråd. Jonas Malmsjös Gustav begriper helt enkelt inte vad kvinnan vill, för att parafrasera den med pjäsen samtida Freud. Malmsjö har en förmåga att bli blank inför sin hustrus bekännelser; när han blir upprörd, handlar det om honom själv, ingen annan, ända in till slutet när han gråter ut hos mamma (Mia Benson).
Caird låter alltså även männen lida, Magnus Ehrners Gabriel är uppriktigt sorgsen över sitt liv, Otto Hargne Kins Erland ska väl vara för ung för att inse att han lider. Men det kommer. Det är en vacker uppsättning, stillsamt intensivt, med kanske en eller två omtagningar för många av den självbespeglande spökrösten: Lever jag?
