Babbel och mummel om sköldpaddor

Pontus Lundkvists satir nu som dockteater

helskärm

Det finns en viss hemtrevlig gaggighet som infinner sig när man har levt ihop med samma person under mycket lång tid. Man fastnar i invanda rutiner, ägnar kvällarna åt att prata på om ditt och datt framför tv:n och trivs ganska bra med det. Eller reflekterar åtminstone inte över alternativet.

I Malmö dockteaters senaste föreställning Tillsammans för alltid kretsar handlingen kring det medelålders paret Arne och Birgitta, två rödlätta dockor designade av serietecknaren Pontus Lundkvist och förverkligade av dockmakaren David Wätte.

Lundkvist har även skrivit de omkring 50 000 realistiska repliker som slumpas fram med hjälp av avancerad datakod och förvandlar varje föreställning till en unik upplevelse. Syftet är att se hur nära ett riktigt människoförhållande det går att komma och svaret är: förbluffande nära.

Under tre akter får vi följa med hem till paret som sitter och mumlar framför en skärm, där deras repliker transkriberas för publiken. Planlösningen i bakgrunden berättar vilket rum vi befinner oss i för tillfället och på en filt på golvet ligger den kantstötta nakenhunden Lilleman, uppkopplad till en respirator, och gnyr så fort någon nämner hans namn.

Precis som i Lundkvists serier blandas politisk satir med absurd humor, vilket förstärks av den slumpgenererade dialogen. Då och då uppstår en loop som får paret att framstå som milt dementa, men oftast är konversationen oväntat stringent – om än fullkomligt tokig.

Arne levererar hobbyfilosofiska resonemang och plattityder om allt från stadsbyggnad till kommunism, medan Birgitta babblar om Lanzarote, sköldpaddor och kungen. De klarar för det mesta av att hålla sig till samma ämne, men ibland känns det som om de deltar i två helt olika samtal parallellt, där det är viktigare att föra fram sin egen ståndpunkt än att lyssna till den andre.

Tonen blir dock aldrig hård eller hätsk, oavsett om det är Arnes alkoholproblem eller homosexuella män som diskuteras. Paret framstår snarast som två harmlösa nättroll i ett skyddat rum, där de ofiltrerat kan vädra den ena oprövade åsikten efter den andra.

Det är roligt för att det är både överraskande och välbekant. Alla tänker vi tankar som hade varit totalt olämpliga att yttra högt och här är det någon som faktiskt gör det. Den timslånga föreställningen känns däremot både för kort och för lång. Man hinner bara precis lära känna Arne och Birgitta, men samtidigt hade det varit outhärdligt att tvingas befinna sig i deras ingrodda sällskap under mycket längre tid än så här.

_{Not: Pontus Lundkvist medverkar på Aftonbladet kultur varför föreställningen recenseras av Sara Berg, kritiker på Sydsvenskan och Expressen.}