Det sköna blir rätt otäckt i Hellwigs regi

Dubbelpjäsen Faust och Faustin and out smickrar och avtäcker dolda teman

helskärm

Det är inte bara titeln som är förbryllande med Faust och Faustin and out. Som författare till pjäsen uppges dessutom både Elfriede Jelinek och Goethe. Men gåtan har en ­enkel lösning: titelns ”och” skall tolkas bokstavligt. På scen spelas två pjäser, ­Goethes Faust och som ­sekundärdrama till denna ­Jelineks Faustin and out.

Sekundärdramat, en genre som Jelinek själv har uppfunnit, spelas tillsammans med ett klassiskt verk, men utgör ingen omskrivning och ingen fortsättning på originalet. Så utgår inte heller Jelineks text från Goethes utan i stället från Fritzl-fallet. Det är också här som Hilda Hellwigs uppsättning börjar. I en blåkaklad, möglig och ljudisolerad källare sitter tre förvuxna flickor i finklänningar med hålögda ansikten. Fritzl själv är bara när­varande i form av två dockor och i en ordström, full av ordvrängningar, vändningar och upprepningar växlar hans ­döttrar i källaren mellan att tala med honom, om honom och att låta honom tala genom dem.

Det är obehagligt men samtidigt medvetet distanserat och estetiserat. Hellwig prövar djärvt publikens tålamod. ­Källarscenen är långdragen och kopplingen till Goethes pjäs, eller över huvud taget till livet utanför källaren, framstår länge som dunkel. I stället är det först när pjäsen glider över i Faust som föreställningen går från att handla om en patriark till patriarkatet. Hellwig låter förtjänstfullt de ojämna förhållandena framträda rent visuellt på scen. I Fausts studiekammare är det idel män, i källaren idel kvinnor. När Faust väl har lyckats förföra oskulden ­Gretchen kastas också hon ner i källardramat. Och där Faust vill kuva havet nöjer sig Fritzl visserligen med sin familj, men båda anser de sig ha rätten att agera gud.

Men föreställningen är inget angrepp på Goethe. Tvärtom närmast smickrar Faustin and out originalpjäsen. Den av­täcker teman som annars ­skulle förblivit dolda, ger ett nytt djup och vidgar. Vad som i Faust är en oskyldig kommentar i förbigående får här plötsligt en otäck genklang. Pjäsen avslöjar inte bara det förment allmänmänskliga i Faust som det manliga, den fogar också till det som fattas. Om sekundärdramat skriver Jelinek att det skall fungera som en tapet eller följeslagare till originaldramat. Jag tänker mer på det som en litteraturhistorisk rullator: Faustin and out hjälper den 200 år gamla, gubbiga Faust att återigen bli helt och fullt gångbar.

Mikaela Blomqvist