Ensemblen tar hem spelet
Claes Wahlin ser en Borkman med högt tonläge
Uppdaterad 2017-03-03 | Publicerad 2017-02-06
TEATER. Om jag minns rätt så hade Freud en teori som sa att det säkraste tecknet på galenskap är skamlöshet.
I Ibsens John Gabriel Borkman, på Stockholms stadsteater förtydligad till Bankdirektör Borkman, så har familjen Borkman drabbats av just skam, eftersom de efter bankdirektörens försnillande av bankens pengar inte längre kan se samhället i ögonen. De skäms.
Men är de därför galna? Vad exakt som Borkman har ställt till med förblir vagt, det viktiga är att han har brutit mot moralen, han har inte verkat för det allmännas bästa. Därför har han efter att ha avtjänat fem år i fängelse stängt in sig på övervåningen i åtta år. Hustrun bor på nedervåningen, hennes hopp är satt till sonen Erhart som ska hämnas och ge återupprättelse. Men efter konkursen har han växt upp hos sin mors syster Ella, hon som klarade sig ur kraschen och tog sig an Erhart. Nu är hon döende och vill ha Erhart hos sig.
Erhart vill däremot leva i nuet, han har en affär med den sju år äldre Fanny, med vilken han är i färd med att resa utomlands. Ingens vilja är i samklang med någon annans och det är väl detta narcissistiska stråk som regissör Dritëro Kasapi har tagit fasta på när han flyttat pjäsen hundra år framåt i tiden och gjort Gunhild, modern, till alkoholist. Pjäsen är nedstruken, de försoningsscener som faktiskt finns, mellan Ella och Erhart och mellan systrarna i slutet, är borta.
Alla är alltså egoister av rang, fyllda av åratals besvikelser och magiskt tänkande om framtiden som nu luftas med besked. Tonläget är högt, egentligen alldeles för högt eftersom Kasapi tycks vilja spela Ibsen som vore det en pjäs av Lars Norén.
Tolkningen haltar därför, eftersom Ibsens och Noréns psykologi är radikalt annorlunda. Det är svårt att tro på att dessa viljestarka, skamlösa figurer skulle vänta i så många år på att få ur sig sin vrede. Ibsens tragedi bygger på att det finns ett samhälle utanför, ett samhälle som håller skammen levande.
Ensemblen gör dock bra ifrån sig utifrån dessa förutsättningar. Borkmans hybris i Peter Anderssons gestalt känner inga gränser och Kajsa Ernsts Gunhild försöker lika mycket fysiskt som verbalt hålla samman den värld som rasat.
Bäst är Chatarina Larsson, hennes Ella bär sina minnen så att de kan höras i nuets repliker. Också Jan Myrbrands kuvade Vilhelm sätter avtryck i denna annars alltför högljudda iscensättning där skammen har ersatts av det moderna, skamlösa egenintresset.