Teatralt fuskbygge helt utan magi
Cecilia Djurberg: Mästaren och Margarita lyfter inte
Uppdaterad 2019-06-15 | Publicerad 2019-06-03
”Magiskt” är en förfärligt fantasilös floskel som kritiker borde förbjudas att använda. Särskilt i teaterrecensioner, eftersom inflationen i ordet magi nog är som allra värst i teatersammanhang.
Men när Folkteatern Gävleborg nu sätter upp Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita är det urvattnade ordet ändå påkallat. Romanen är ju ett slags magisk realism och att så många teatrar frestas att tolka den fantastiska berättelsen handlar nog (förutom att kultstatusen lockar publik) om att djävulskonsterna erbjuder tacksamma, dramatiska situationer.
I Hyttan i Axmar bruk vill man uttryckligen betona frågor om vad sanning och konst är, så man hade ju förväntat sig något slags – magi.
Spelplatsen är också vald för att den är ”magisk”, sa regissören Natalie Ringler i en förhandsintervju. Vad hon menar med det är oklart, men den råa, sotiga masugnen i hyttan är i alla fall tryggt flamsäker när det blir dags för pyroteknik. I Anna Heymowskas scenografi ger tegelfonden annars mest en känsla av KGB-shabby chic ihop med realistiskt, kedjerökande kostymspel bland kafébord och röda skinnfåtöljer, och mot det orange plexiglaset som går igen i skjutdörrar, i en vackert snurrande prisma-glob och i Wolands solglasögon.
För den här ensemblen framstår rummet dock mest som förbannat, eftersom spelet aldrig hittar hem i det. Att skådespelarna inte kan dansa blir smärtsamt tydligt när Carl Olof Berg lagt en vid, synkroniserad ensemblekoreografi i det begränsade utrymme som de otajt flaxar runt i.
På premiären är också ljudet uselt, med oförutsett regnsmatter mot hyttans tak som ytterligare saboterar allt som eventuellt kan kallas ”teatermagi”. Ensemblen har myggor, men volymen är inte kalibrerad mot de fem starkt, välspelande musikerna från Gävle symfoniorkester, som är föreställningens enda behållning. Röstlägen åker upp i förmodad panik över att inte höras och körsångspartierna är fruktansvärt ansträngda. Man önskar att den kompetenta Lina Englund ensam fått stå för sången.
I rollen som Margarita är hon också den enda som, stundtals, lyckas frambringa någon riktig nerv i gestaltningen. Men hon har så mycket emot sig i denna pratiga iscensättning av detta redovisande manus utan språklig spänst. Den habila regin markerar scener, snarare än förtätar dramatiken, så att det inte ens uppstår någon övertygande passion mellan Mästaren och Margarita.
Detta teatrala fuskbygge borde slängas in i masugnen, hettas upp och hamras om rejält för att vara en djävulsk eldgaffel som motiverar en utflykt till Axmar bruk.