Saga för stora barn

helskärm

Bara Gud får väcka mig”, står det på papperslappen som nioårige Oscar lämnar efter sig. Han avlider av sin leukemi lika hänsynsfullt som han har levat. Han dör just som föräldrarna och Tant Rose är nere i sjukhuskantinen och tar en snabbfika. Han ville skona dem, tror Tant Rose. Säkert har hon rätt.

Även i Lars Linds ansträngt muntliga översättning framstår Oscar som ett väluppfostrat och klokt barn, men samtidigt orädd och rakt på sak.

Och livserfaren trots sin ringa ålder. Det är den före detta catchbrotterskan Tant Roses, alias Anita Walls, idé att han ska leva sina sista dagar som om varje dag motsvarade tio år av vuxenlivet. När han dör har han alltså levat i etthundratrettio år!

Fiktionen ger pojken en ”instant” erfarenhet av såväl pubertet som äktenskap och åldrande. Den ger plats för både humor och vemod.

Pojken är visserligen berättelsens centrum. Men perspektivet är ändå inte barnets. Svensk barnteater är expert på att demontera myten om det försynta barnet. Berättelsen om den döende Oscar är snarare en saga för vuxna. Den handlar om barnet som uthärdar allt, som snällt framför sina önskemål i brev till Gud och som sansat låter Tant Rose leda sig på väg mot döden.

Han rymmer på själva julafton. Men han gör det för att föräldrarna inte kan ta in att sonen är dödssjuk. Det hjälper dem att acceptera.

Men när han ger sin ledsna doktor goda råd är det Dr. Phil-varning på scen. Det lillgamla är granne med sentimentaliteten.

Anita Wall växer in i sin enkvinnasroll med absolut närvaro och stillsam precision. Hennes känsla för den sjuke pojken är varm och äkta. Att hon sedan ger hans repliker en anstrykning av barnslighet må vara hänt, men det här är Elverket och inte Unga Klara.

Teater

Tove Ellefsen Lysander