Hamlet utan vrede

Pionjärverk späckat med infall och samtidsmarkörer

helskärm

”Mitt äckel är ett privilegium.” En mening som kokar ner uppsättningen av Heiner Müllers postdramatiska pionjärverk Hamletmaskinen på stadsteaterns lilla experimentscen Bryggan. Att vara en av de som kan sitta där mitt i mediernas tornados av utspytt människoförakt, mitt i anhopningen av samlad dumhet och äcklas av skiten – det är i sanning ett privilegium när majoriteten av jordens befolkning är de som bankats blodiga för att just jag ska kunna göra det.

Men Heiner Müllers pjäs skrevs i en tid och på en plats där den oändliga frihetens särskilt motbjudande äcklighet inte var det akuta tillståndet. 1977, i Östtysklands stränga mentala vinter skrev Müller ett drama där Hamletfiguren fick vara en föredetting till frihetshjälte i ett system där alla vägar leder fel och där skallarna av Marx och Lenin krossades med yxa. På stadsteatern 2013 är det ett tangentbord som krossas. Symboliken bränner inte.

Men även om vi är postpost – visst finns det saker att tugga fradga av ursinne över. Just denna tomhet, just det privilegierade äcklet, det riktningslösa människohatet, liberalismens varufiering av allt som hade kunnat betyda något. Vreden är blott en underström i Nina Holsts uppsättning. Ann Petrén och Rolf Skoglund gör två nästan identiska skådespelare, kraftigt teatersminkade, nedtonat klädda i kostym och skjorta. I kamp med sin roll, den Hamlet, den Ofelia, som både får vara manlighet och kvinnlighet, våldtäkt och självmord, uppror och uppgivenhet.

Det är bitvis fint och roligt, som den exposé över kvinnors självmord som får ”Ofelia” att sluta dö, eller den monolog där ”Hamlet” önskar sig bli en maskin för att slippa de andras smärta. Späckat med infall och med samtidsmarkörer i form av rullande nyhetsinslag på den mur av tv-monitorer som täcker fonden. Men märkligt försiktigt, med ett markerat raseri, en antydd desperation. Det blir märkligt lamt, lite som en rituell rekonstruktion av något som en gång var farligt på riktigt.

Kanske har inte egentligen tiden rusat från Hamletmaskinen, kanske behöver den bara rusa rakt igenom denna existentiella brottning mot den egna rollen i samhällets dumhet för att göra den rasande på riktigt.