Ombytta roller

Kvinnan är prostituerad och Mannen kund när Teater Giljotin spelar Jon Fosses Vinter. Under gatlyktan står en bänk av betong, i fjärran glimmar ljusen från motorvägen. Senare flyttas vi till ett kalt hotellrum.

Mannen, Tobias Hjelm, öppnar välpressad med portfölj och slips. Kvinnan, Lena Nylén, har urringad topp och åtsmitande byxor. Under en lysande upptakt som visar att Fosse faktiskt har humor bjuder hon svajande ut sig, underbart distanserad och med ett kroppsspråk som förvirrar och lockar.

Tolkningen av deras relation som prostituerad och kund känns en smula för trång. Det verkligt intressanta i Fosses text är mötet mellan en man och en kvinna avklädda sina sociala bestämningar och ett spel med ombytta roller. Vinter är en vidöppen text med knappt en enda avslutad mening.

I Kia Berglunds musikaliskt lyhörda uppsättning hamnar de två främlingarna på scen ofta i närmast äktenskapligt intima gräl - "Men gå då / gå då för fan / gå din jävel!" som om hon hade anspråk på honom.

Tobias Hjelms Mannen axlar den traditionella kvinnorollen. Han tvekar i det längsta, men när han väl bestämt sig kastar han allt överbord - familj och anställning. "Jag är kär!" Det fullkomligt lyser om honom. Lena Nyléns roll är förförarens, den traditionellt manliga som varken rymmer ansvar eller känslor. Men ambivalensen viker inför hans entydiga känslor och förväxlingsdramat får ett entydigt slut, åtminstone för stunden. Och Vinter är värd att se för sitt spel och för de frågor som föreställningen reser. Vilka krafter bär vi inom oss, vilka styr våra liv?

I Vinter tycks det vara oförmågan lika mycket som förmågan.

Teater

Tove Ellefsen Lysander