Tillbaka till brottsplatsen
Publicerad 2012-02-10
Det är tio år efter Festen. Tio år sedan Christian i sitt tal på pappa Helges 60-årsdag berättade att denne systematiskt förgripit sig på sina barn. Nu är Helge död och ska begravas och den återförenade syskonskaran skojboxas och skämtar hej vilt, ”inga tal denna gången, inga tal”. Festen är för de flesta Thomas Vinterbergs gastkramande film men spelades 2003 på Folkteatern i Göteborg som nu också står för den svenska urpremiären på fortsättningspjäsen.
Man kan möjligen fråga sig vad som är poängen med en omgång till. Familjehemligheten är ju redan avslöjad, vad finns att tillägga? Begravelsen är till skillnad från Festen inte en dramaturgiskt lyckad helafton utan återvänder snarare till brottsplatsen driven av en mission. Att än en gång tala om det. Det som upprepas i pjäsen frilägger den tragiska sanning som statistiken över sexförbrytelser visar; att den som en gång utsatts för övergrepp blir den som själv förgriper sig.
Det kan sägas om föreställningen på Folkteatern att den väl får fram ämnets alla delar. Syskonskaran är märkt av sin uppväxt, uppträder gränslöst mot varandra och sina respektive. Dricker målmedvetet och håller sig i konversationen fast till det som är garanterat oviktigt.
Steffen Aarfings löst hängande plastskynken andas skräck och fasa på den tomma svarta scenen och Iwar Wiklander förankrar som tungt belastad gengångare en obehagligt sammanhängande fadersfigur. Det är från hans karismatiska vitklädda patriark som allt liv utgår. Hur död han än är, är hans familj redan ännu dödare. Erik Ståhlbergs Christian är en skuggfigur, en stelnad mask.
Ytterst finns det kanske inte ord och gestaltning för ämnet. Skeende och dialog hörs ofta stolpigt, gester forceras och personerna framstår papptunna och samtidigt knutna. Det är som om regissören Vibeke Bjelke till sist vill säga detta, då föreställningen slutar i att offret, det drabbade barnbarnet, ensam och övergivet visas bort från scenen, och bröderna gör upp i våld, groteskt förstorat i projiceringar av pumpande blodsbilder. Så slutar teatern och överlämnar kvällen till BRIS, som efter varje föreställning kommer att erbjuda publiksamtal. Folkteatern använder scenen för att axla ett socialt ansvar och det räcker, förhoppningsvis, längre.
Barbro Westling