Fåglar bjuder på eftertanke

Claes Wahlin

Varm enseble lägger kalla repliker mjukt i famnen på publiken

helskärm

Vad är det vi inte vet att vi döljer? Vilka krafter, begär och frustrationer är det som osynligt verkar i människan av i dag, en tid då gud är om inte död, så i alla fall inte har den etiska och av samhället sanktionerade auktoritet som en gång tydliggjorde moralen och relationerna mellan medborgarna? Den grekiska tragedin var sin tids filosofi, juridik, och etik. Det var där moralen kodifierades och det är det slags ­teater som svävar i bakgrunden till Christina ­Ouzounidis pjäser. Det finns också ett släktskap med Sarah Kane, vars ­dramatik tar avstamp i det klassiska för att landa i samtiden. Rollfigurerna är inte psykologiska porträtt och replikerna ligger på en nivå någonstans mellan ­individen och samhället. Det är som om strukturerna får röst.

I Fåglar lyssnar vi till ett antal röster, variationer ur strukturerna där det mänskliga undersöks ­genom vad vi inte kan säga klart och tydligt. Rollerna bär inte namn, utan är funktioner (Modern, ­Pojken, etcetera) och talar ofta om vad de inte är, för att därmed distansera sig från den traditionella, naturalistiska dramatiken.

Scenen består av ett långbord mot en fond av två höga klippor - Skylla och Karybdis? - högt ovan trädkronorna. Roll­figurerna bär guld­färgade skor, enastående hattar med fågelfjädrar (Jenny Ljungberg, som också bidragit till scenografin) och dräkter som leder tankarna till det antika Grekland. Det finns en bar som heter Olympen.

Och vad är det pjäsen talar om? Här ryms förväntningar och besvikelser, reflexer från både det antika dramat och sam­tidens maktstrukturer. Den underhållande monologen om träimitation i slutet kan lika gärna ­läsas som en metatext av Ouzounidis pjäser. Hennes texter är imitationer av den grekiska tragedin, ser ut som den, men är ­inte den.

Där orden slutar vidtar våldet, som i texten sker fullt ut, men på scenen är stiliserat. Texten är kall, men uppsättningen varm, ensemblen - märk Lilian Johansson, Meta Velander, Sten Ljunggren eller Sandra Huldt - lägger sina­ repliker mjukt i famnen på publiken; de inbjuder till uppmärksamhet och skapar rum för eftertanke. Det finns något vackert i det.