Männen som sviker

Harold Pinters ”Svek” en krokan av själslig tomhet

helskärm

När Harold Pinter håller som allra lättast i pennan och skissar de tunna konturerna av det särskilda pintereska helvete som är byggt av ekande ödsliga själar, då blir det Svek. Ett baklängesberättat triangeldrama, till intrigen av det allra banalaste slaget. Jerry och ­Robert är bästisar. De är bröder från universitetet, poesiälskande ynglingar som blev bokmarknadsmän som mjölkar litteraturen på pengar och nu är de gifta, fäder och medelålders, men han (Jerry) ligger med hans (Roberts) fru (Emma).

Inget särskilt med det. Alla ligger med varandra mellan luncherna, mässorna, förlagsmötena. Pinter spetsar till banaliteten, skruvar ­replikskiftena runt tomma fraser om barnen, om resor, om böcker som får symbolisera hela rivaliteten mellan två män som fortsätter att fejka vänskap, ända in i kaklet. Skärpan ligger i den exakta avvägningen i dialogen, den varsamhet med ­vilken varje rollfigur undviker att ­tala om allt som är viktigt. Det är lika ­elegant som hjärtskärande, ett svek mot livet i varje fras som tömts på mening. Att vi redan i första scenen får se exakt hur tomt och trist det ­hela slutade gör resan till början än mer vemodig.

När Alexander Mørk-Eidem tar sig an denna krokan av själslig tomhet uppstår till en början en kaka på gräddtårta-känsla. Mørk-Eidems förtjusning i det överbelastade, att ­lägga tjockt med glitterögonskugga på ­varje verk som kommer i hans väg, har gjutit liv i flera stelbenta klassiker. Men här, där Pinter själv redan blinkar ironiskt åt ­sina rollfigurers patetiska ytligheter, känns först den uppblåsta, solkiga glamouren i ett hav av rosa glitterband mest som en onödig understrykning av vilken sorglig sorts nattklubb dessa tre ­dansar på.

Men det är roligt från start och välspelat. Louise Peterhoff är en klockren Emma med ena halvan i den stilsäkra svalkan, den andra vacklande mot något okänt. Shanti Roney ­fyller sin ömklige Jerry med ett skyggt stråk av hopp, Andreas Kundlers Robert växer sig otäck i sin sarkastiska distans till det svek hans två närmaste utsätter honom för.

Det är en trio som brer ut sig mer vildvuxet än i Pinters strama text, som bänder den till en mänskligare form och Alexander Mørk-Eidems yvigheter får sin poäng. Åke Lundqvist spelar en kypare som petats in, som stör den perfekt avvägda ­rytmen, sitter i vägen för de välsvarvade livs­lögnerna. Pinters is­kalla tomrum fylls ut av en tafflig förtvivlan.