För mycket i skottgluggen

Jenny Aschenbrenner om ”Vapenvila” av Fredrik Virtanen

helskärm

TEATER. Det är rufft, grått och vackert – en nästan sakral känlsa i betongkatedralen under Liljeholmsbron på en i Stockholm alldeles ny spelplats, Teatern under bron. Hit har skådespelaren Sofia Ledarp förlagt sin regidebut, en uppsättning av journalisten och krönikören Fredrik Virtanen som dramatikerdebuterar med monologen Vapenvila.

Så det är högt kvalificerade nybörjare, teater- och textmänniskor som vridit sin yrkesroll ett litet snäpp mot det mer autonoma, egenskapade. Ämnet är vapenhandel, skuld och den splittrade, hycklande västerländska samtiden. Den kommer brakande in i den grå stillhet i form av en glänsande vit lastbil som krypkör in mellan brofundamenten, på flaket en glasbur, där inne sitter Viktor. När burens väggar vecklar ut sig börjar hans berättelse. Det är en man som talar från andra sidan sammanbrottet, sönderfallet, döden. En man som transporterat vapen, varit en handelsman i död, och samtidigt köper genusöverskridande tröjor till sin lille son och slungar förbannelser över den lama, självcentrerade lattemänniskan, hen som väljer mandelmjölk i kaffet istället för att försöka förändra den värld som snart förblöder.

Virtanens text vill berätta mycket under den dryga timme som Vapenvila pågår: om individens förtvivlan och samhällets cynism, om trasiga barn som blir farliga vuxna. Den svenska dubbelmoralen runt den förmenta neutralitet som ändå tillåter vapenhandel med diktaturer. Om livsfarlig likgiltighet och psykets oförutsägbara irrfärder. För mycket. Texten blir en mosaik av halva utsagor, ansatser som aldrig hinner materialisera sig i kött och blod och det gör att varken samhällskritiken eller människoödet lyckas få något fäste, trots många i sig fascinerande uppslag.

Rennie Mirro, dansare i botten, gör Viktor med en närvaro och kroppskontroll som suger åt sig blickar. Men han brottas med en regi som blåst luft i ett alltför glest drama. Varje replik uttalad som vore den av mytiskt dignitet, ofta upprepad igen och igen, inhamrad i sin publik och det håller texten inte riktigt för.

Men i stunder är man helt med honom där, i Viktors förtvivlan och desperation i sina vita värld av förfall, och där finns en liten glimt av vad som kunde ha varit med en stramare, strängare behandling av både text och framförande. 

Jenny Aschenbrenner

Sveriges Radios kulturredaktion

Fotnot: Då Fredrik Virtanen arbetar på Aftonbladet recenseras pjäsen av gästrecensent.