Frihet, du ädla ting
Publicerad 2014-07-28
Agneta Horns hårda liv på Stadra Sommarscen
Agneta Horn var bara några och fyrtio år gammal när hon dog 1672, men egentligen är det märkligt att hon levde så länge. Hennes barndom präglades av katastrofer; pest, bränder, skenande hästar, smittkoppor, pest igen. Dessutom uppfostrades hon av en rad elaka kvinnor, inte minst Ebba Bielke. När hon väl överlevt allt detta, så drog hon med sin man, soldaten Lars Cruus, ut i kriget. Där födde hon dessutom barn – tre dog, tre överlevde.
Förordet till Bonniers utgåva av hennes Leverne för ett drygt halvsekel sedan kallar henne ”denna kraftfulla hysterika”, rimligen syftar man då på att Horn var en viljestark och orädd kvinna som sa vad hon tyckte och ville. Men med Axel Oxenstierna som morfar hade hon väl lärt sig lite taktik. Av Leverne framgår att hon vet när hon ska tiga eller vara diplomatisk. Ibland kan hon helt enkelt inte tygla sig. Och hon får sin vilja igenom.
Hennes liv har Agneta Pleijel skrivit en pjäs om, Efter mitt eget huvud. Här finns även Drottning Kristina och Lars Wivallius, han med ”Ack, Liberias, tu ädle ting”, som inte bara fungerar som tidsfärg och ett sätt att placera Horn i tiden. Vad de har gemensamt är strävan efter frihet. Wivallius från samhället, Kristina från rollen som regent och Horn som kvinna i en patriarkal högreståndsvärld. Historien berättas omväxlande i presens och med Agneta Horn som tillbakablickande berättare. Hennes egna ord från Leverne utnyttjas, även om till exempel den starka gudstro som genomsyrar en annars synnerligen frispråkig text, har reducerats till enstaka böner eller åkallanden.
Inledningsvis är Johan Bernanders iscensättning en smula redovisande, medan en bättre dramaturgisk båge skapas efter pausen. Scenens rutmönster och enkla träkonstruktioner möjliggör snabba scenbyten och ett visst tempo erhålls, också tack vare Anders Ortmans ljudläggning.
Kajsa Linderholm gör ett fint porträtt av Horn, men texten kunde ha frambringat en Horn med en större repertoar, en kvinna som inte alltid framstår som så sympatisk. Gunilla Orvelius gör en spotsk Kristina, redan hennes rörelsemönster visar hur hon vägrar att låta regentrollens bojor hålla fast henne. Värd att nämna är också Rune Jakobsson, som lyckas ge konturer åt så skilda figurer som den plikttrogne Cruus respektive fåntratten Sparre, den man Agneta Horns far förgäves försökte gifta bort henne med. Men hon skulle nödvändigtvis ha en soldat.
