Pojkaktig charm klär inte en blodtörstig kung
Publicerad 2014-02-28
Shakespears Rickard III passar alltid i tider av maktmissbruk
Ur vad uppstår ondskan i Shakespeares tragedier? Iago i Otello, Edmund i Kung Lear eller Gloucester, som låter kröna sig till Rickard III, ger egentligen inga förklaringar till sina blodiga handlingar. Iago mumlar något om en utebliven befordran, Gloucester, puckelryggig, säger att han inte är snygg nog att bli älskare, alltså ska han spela skurk. Edmund sista replik i Kung Lear handlar om att han trots allt var älskad. Är det det Shakespeare vill säga? Är kärleken det enda som håller ondskan i schack?
Dramatens stora scen är ett rum med höga, nedklottrade väggar, en långsamt snurrande vridscen med tio stolar där ensemblen sitter, halvvägs in i sina roller innan de stiger fram till scenkanten för de olika scenerna. För de som har sett Staffan Valdemar Holms lysande uppsättning av Rickard III i Köpenhamn för ett par år sedan, infinner sig inledningsvis en viss oro. Den viker lyckligtvis, liksom Jonas Karlssons inledande nervositet och något ansträngande försök att charma publiken. När Rebecka Hemses intensiva Lady Anne högljutt förtvivlar över sin makes död och Karlsson som Gloucester friar till henne över liket, så uppstår en täthet i spelet som i princip håller hela vägen.
Men jag hoppas att Jonas Karlsson en dag växer ifrån sin pojkaktiga charm, för här står den en smula i vägen för en kung som törstar efter blod. Han skulle haft något av Reuben Sallmanders plötsliga auktoritet som Edvard IV, eller åtminstone Torkel Peterssons reslige Tyrell. Det diaboliska ryms inte i Karlssons tolkning, men versen flyter bättre vartefter, framför allt i dialogerna, men säkrast hos de mer erfarna, Björn Granath, Iréne Lindh, Gunilla Nyroos och Ingela Olsson. Kvinnornas roll accentueras i Stefan Larssons regi. Som maktlösa offer är de kanske de enda som skulle kunna ge den kärlek som fattas alla de män som väljer ondskans väg. Möjligen är det detta som är bevekelsegrunden för Dramatens uppsättning.
Spelet har en gestens dramaturgi över sig. Ingen rekvisita vid sidan av stolarna, man förevisar pjäsen, lägger ett lager mellan fiktionen och salongens verklighet där intrigerna blottas. Det är när ränkerna börjar gå över styr som maktens kulisser faller och avslöjar det nakna våldet; en blodig näsduk, ett nyss avhugget huvud.
Rickard III är en pjäs som alltid passar i tider av maktmissbruk, men att dess våld skulle kunna undvikas om det bara fanns lite mer kärlek i världen, det svaret är knappast hela sanningen, varken för Shakespeare eller på Dramaten.
