Woyzeck – vass som en rakkniv

Claes Wahlin

Upplyftande förskräcklig och alldeles ljuvlig iscensättning

helskärm

Vem är rädd för väbeln Woyzeck? Så kan frågan lyda som Dramatens uppsättning av Georg Büchners Woyzeck är ett svar på. Denne soldat, ja, någon väbel är inte Woyzeck, må vara kuvad som få, förtvivlad som ingen och över­given som många, men i Michael Thalheimers regi är han ett hot, en plats för det möjliga upproret.

Så naturligtvis är Kaptenen nervös när han glider ner för den gigantiska, metallblänkande rutschbana som utgör scen­bilden för att låta sig rakas. Woyzeck med en rakkniv i handen, det kan aldrig sluta bra. Det ­första som fläckar scenografin är en påse blod som Woyzeck spräcker mot den uppförslutande väggen.

Olaf Altmanns scenbild är som en gigantisk rakkniv och utförsbacke i ett. Högst upp, strax ­under scenvinden, radar de upp sig; Marie (Rebecka Hemse), Tamburmajoren (Thomas Hanzon), Kaptenen (Magnus Roosmann), Doktorn (Johan Holmberg), Andres (Christoffer Svensson) och Margret (Nadja Weiss). Längst ner, närmast scenkanten, står Woyzeck (Erik Ehn). När man väl är längst ned i hierarkin, finns det ingen möjlighet att ta sig upp.

De sex rollfigurerna högst upp är utstyrda i sina funktioner, fjäderprydd hjälm med glänsande stav för Tamburmajoren, soldatrock och en skål redigt fylld med raklödder för Kaptenen. Läkaren, som stoltserar med sitt undersökningsobjekt Woyzeck, är så förblindad av sin egen förträfflighet att han blottar halsen inför sin egen död.

Naturalismen var knappt uppfunnen när Büchner skrev dramat, först med expressionismen i början av 1900-talet hade hans text hunnit ikapp teaterestetiken.

I går var det exakt 200 år sedan Büchner föddes, och 100 år sedan Karl Emil Franzos rekonstruktion fick premiär, så det är på tiden att denna estetik äntrar Dramaten. För här spelas ingen naturalism, här skriks replikerna i groteska kroppsställningar, repliker upprepas, viskas och utförs som av en robot. Ingen tycks vara hemma i språket, det är lika ogästvänligt som det protofascistiska samhälle Woyzeck och hans Marie lever i.

Vi har också en Sjungande berättare, Inga-Lill Anderssons suggestivt exekverade chansons, som låter hjärta rimma på smärta, kanske det enda språk Woyzeck och Marie, vid sidan av Bibelns, som de vågar beträda. Men det blir mer smärta än hjärta, kniven färgar scenen blodröd, projektionerna dansar över scenrummet när de faller den ena ­efter den andra i denna rakt ­igenom välspelade, upplyftande, förskräckliga och all­deles ljuvliga iscensättning.