Vuxenliv bakom krisen i Bullerbyn

Raljant och roligt när dåtidens sunda värderingar ställs mot hur det är egenligen är

helskärm

TEATER Det är så himla typiskt medelklassen att ha ångest över att de är så privilegierade. Det är ännu mera typiskt att använda kultur som en spegel för att kunna distansera sig lite lagom från bolånen, fredagsmyset och livsprojekten och ängsligt kunna skratta åt sig själva. Och vad är mer igenkänningsbart och nostalgiskt än midsommar i Bullerby-tappning?

Barnen från Bullerbyn är nu vuxna och samlas och reser sommarkulisserna - björkar, utedass, grönt gräs och picknickbord - för att fira den perfekta midsommaren. De är överens om att den goda stämningen är överordnad allt, men när Olle berättar att Kerstin är på ett privat behandlingshem för sitt drogmissbruk, är det med nödvändighet att den goda stämningen förstörs.

De börjar nämligen att tala om politik. Anna och Lasse är numera gifta och röstar på sossarna, Bosse och Britta är moderater, Olle är bög och Lisa lösaktig. Snart börjar de att ta fram alla skelett i den garderob där alla sunda värderingar ligger, någon tycker att kvinnor i slöjor är obehagliga, en annan föraktar feta människor. När sängkammarvanor börjar kastas mot varandra och den riktigt dåliga stämningen är ett faktum, dyker en lustig man i nazistkostym upp. Enade står barnen i Bullerbyn åter, mot en ny fiende.

Erik Gedeon och Klas Abrahamsson, som senast var på Uppsala stadsteater med publiksuccén Evigt ung, gör ett musikaliskt tvärsnitt av svensk politik som både är lustfyllt och skoningslöst raljerande. Visst är det klyschigt för det mesta, men det hindrar inte att det är riktigt kul. Ensemblen tycks inte vara främmande för någon av de alla musikgenrer som dyker upp, från jazz till rock och visor samt cannabisanstruken reggae.

Eremiten Fridolf upphöjs till en profetisk ledare i samma anda som i Life of Brian; en surrealistisk drömvision där politik och budskap förvandlas till cirkus. Men sedan är sommaridyllen åter är på sin plats. Den cynism och aningslöshet som genomsyrar våra väletablerade livsstilar får sig en käftsmäll när Fridolf sjunger i sitt j’accuse-nummer: ”Jag ska aldrig bli som ni”.