Lidelsefullt lidande

Barbro Westling har sett Rimas Tuminas uppsättning av Idioten

På Stockholms stadsteater spelas en framgångsrikt vital föreställning av Idioten med romanens hela register av personer och sällsamma myller. På Studion i Göteborg möter vi ett radikalt annat och dystrare landskap. Ett litet kammarspel för fyra där känsloliv och intellektuell diskussion har pressats samman till ett gnistrande koncentrat. Litauiske regissören Rimas Tuminas iscensätter sin egen bearbetning av Dostojevskijs roman i en uppsättning som fascinerar framförallt genom sitt allvar och vackra expressivitet.

Dammiga speglar, bruna gamla möbler, en stor takkrona med hängande spindelväv från kristallerna, skarpt vitt ljus och så en stor hög med svart stenkol mitt på scengolvet. Så fast sitter personerna i sina mönster att kolhögen för tanken till Beckett. Men scenen är här en plats för det inres spel och nog går stormvågorna starka och höga.

Å ena sidan blir furst Mysjkin, idén om den goda människan i Johan Grys gestalt, en trovärdig och nyanserad berättare mer än ett psykologiskt porträtt. Det vilar en ro och innerlighet i Grys framförande som beundransvärt samverkar till att förmedla texten. Den gode Mysjkin som bara försöker vara ödmjuk, hederlig och osjälvisk. Å andra sidan är det som om hans godhet piskar upp de andras halsstarrighet.

Den lidelsefullt olyckligt älskande Parfjon, i Tuminas version finns den vackra Nastasia Filippovna inte med på scen, men Johan Karlberg kastar desto starkare mellan rasande och sammanbitet stoisk. Den kameleontiske Gavrila tror sig också älska, men Peter Melins energi hettar av desperation och byter sekundsnabbt från gamäng till cynism till sorg. En liknande kolerisk och frän sida visar Ylva Nilssons Aglaja inom den konventionella ungkvinnorollen.

Passion, lidande, Kristus–mystik, det är ett gott val att bjuda in en regissör från en tradition med ett starkt förhållande till andlighet och till det symboliska. Samtidigt kan man besväras av det högtravande, alla dessa uttryck för lidelse, understrukna av kitschig klassikermusik och ljussymbolik. Fastän det är oavsiktligt sätts hela föreställningen till sist ifråga – är den en tragedi eller rentav försiktigt parodisk?

Teater

Idioten

Barbro Westling