Tjechov drar till skogs
Publicerad 2016-10-28
Claes Wahlin ser en smart samtidsversion av ”Ivanov” på Dramaten
Anton Tjechov skrev någonstans att om man i en realistisk målning klippte ut en näsa och ersatte denna med en alldeles riktig, så blir realismen fullkomlig, men tavlan skulle bli förstörd. Konsten, menade han, ska spegla verkligheten, men de får inte blandas ihop.
Hans pjäser, även den tidiga Ivanov, visar upp människan utan att döma henne. De har fel och brister, de vill väl, de önskar det bästa. Men de sitter fast i sina liv och älskar fel person. Tjechov ville friheten, men i stället för att stava till den, så skrev han ofrihetens grammatik. Så naturligtvis är hans pjäser en guldgruva för en regissör än i dag. Eller åtminstone ett havererat skogsbruk.
På Dramatens stora scen möter vi nedsågade trädstycken och en massa bråte. Bruket faller samman så som människorna gör. Tiden är nu, platsen i utkanten av Europa, vilket hos regissören Alexander Mørk-Eidem brukar betyda en avfolkningsby norröver.
Texten är en ”ny version” av Tjechovs debutpjäs, vilket innebär att personerna har översatts och med dem dialogen. Ivanov är en misslyckad idealist som inte lyckas driva sitt ekologiska bruk. Hans fru Anna har als i stället för tbc, förmannen Källa är en nyliberal entreprenör utan någon som helst moral, greven heter här Douglas, läkaren Lvov är fysioterapeuten Sami, och så vidare.
På tjechovskt vis präglas livet i byn av tristess, som några med varierande framgång försöker liva upp. Figurerna har vridits upp några varv, framför allt innan paus är spelet huvudsakligen en komedi, vilken är avsedd att hålla publikens intresse uppe efter paus, när personerna brister alltmer och självömkan är den bärande känslan.
Ensemblens entusiasm är stor, Shanti Roney gör en beklämd Ivanov, Nina Zanjani en djupt mänsklig Anna, Bengt CW Carlsson låter inte sin olyckliga greve någonsin glömma sin titel och Johan Ulvesons Janne är en spelevink till toffel. Och visst är Adam Pålssons självupptagne tonårsdrasut Justus på pricken, liksom Ida Engvolls Emelin, tonårsförälskad i Ivanov, träffar rätt i att tro sig mer vuxen än hon är. Ibland blir det överspel, mest hos Hulda Lind Jóhannsdóttirs Källa, och monologerna i mikrofon mot publiken känns ofta onödiga.
Det är en smart iscensättning. Översättningen av det sena 1800-talets ofrihet och olycka till dagens Sverige gör det lätt att känna igen denna uppsvenska, lite sorgliga bygemenskap.
Men ibland kan det bli för mycket verklighet. När publiken så lätt kan identifiera sig själva eller bekanta med persongalleriet, så hotas teatern som konstart. Vi får en roande eller stundtals oroande spegelbild, i stället för ett perspektiv som lämnar utrymme åt reflektion.
Näsan blir för verklig, helt enkelt.