Lektion i folkmord
Publicerad 2013-10-02
Europas krisande efterkrigshistoria speglas i ”Vår klass”
Begreppet dokumentär-teater är en förklenande beskrivning av Tadeusz Słobodzianeks pjäs Vår klass, med undertiteln ”Historia i XIV lektioner”. Osäkert hur många, men någonstans mellan 600 och 1 600 judar brändes till döds i en lada i den polska byn Jedwabne den 10 juli 1941. Det var varken ryssar eller tyskar som stod för dådet, utan polacker.
Om detta handlar Słobodzianeks pjäs som helt enkelt sätter en skolklass på scenen, en skolklass där vänner inte bara blir fiender, utan lögnare, mördare och våldtäktsmän.
På Teater Galeasen står ett antal småbord uppställda, discokulan snurrar sakta och chipsen ligger i sina skålar. Så följer då de fjorton lektionerna, från skoltiden och framåt. Polens nationalhjälte Piłsudski dör 1935, en tid då antisemitismen stod högt i kurs och också får fäste i Polen. Några i klassen väljer den vägen, judarna håller sig undan, men med den framväxande fascismen blir konflikterna allt fler och allt mer öppna. Klasskamrater mördas och våldtas av klasskamrater, de som överlever får sina liv i mer eller mindre grad förstörda. Texten är försiktig med att gestalta skeendet, de tio skådespelarna vänder sig i stället mot publiken och berättar kort och osentimentalt. Reaktionerna hos medspelarna är likaledes återhållna, en fnysning, några skratt eller de eleganta ljudstörningar som de döda framkallar när någon ljuger - en skål som rasar i golvet - håller samman berättelsen samtidigt som personerna går i kras.
Lina Englunds säkra förvandling från glada Dora, till den efter våldtäkten skrämda, Lena Nilssons Zocha genomgår ett antal metamorfoser, inledningsvis blyg men målmedveten, vartefter drabbad av ett slags vilsen fräckhet, eller Monica Stenbecks magnifika Rachelka, som tvingas konvertera till katolicismen för att överleva, som kämpar med sin stolthet för att sluta i förnekelse framför tv:ns 56 kanaler. Peter Luckhaus gör ett tungt porträtt av Wladek, bonden som älskar Rachelka och sent omsider, liksom å hennes vägnar, söker vittna i rättvisans namn.
Psykologin är inte det primära, utan snarare hur det mänskliga aldrig får möjlighet att utvecklas. Sakligheten på scenen håller sentimentaliteten i schack. Replikerna faller stilla som knivsnitt, avbrutna av polska sånger eller kollektiva köranfall. Den sammanhållning som rådde i klassen på 30-talet trasas sönder år för år, en bild som rymmer den europeiska efterkrigshistorien ända in i våra dagar.
