Nära döden-upplevelse
Cecilia Djurberg ser Slutet på Osynliga teatern
Uppdaterad 2018-06-12 | Publicerad 2018-06-10
Min pappa dog för fem somrar sen. Jag var med honom och vi var, som det heter, beredda. Men man är ju aldrig helt beredd. Döden, den riktiga, är bland det svåraste att förstå. Särskilt i vår kultur där den helst göms undan.
På teatern möter jag däremot döden ofta, som tacksamma dramaturgiska grepp. Där är döden ofta overklig på ett annat sätt. Distanserad och estetiserad.
När jag denna fina sommarkväll beger mig till den hemliga spelplatsen för Osynliga teaterns konceptuella föreställning Slutet - som handlar om döden - tänker jag att den här föreställningen nog kan bli rätt jobbig.
Det blir den också. På ett bra sätt. Osynliga teatern har tagit sig för, och lyckats med, att skapa en intim upplevelse som tar med publiken in i dödens rum, för att eftertänksamt och värdigt berätta vad som faktiskt händer på slutet.
Vi är 30 personer som kvitterar ut hörlurar och varsin urna och visas in i ett smalt rum där vi slår oss ner längs väggarna, mitt emot varandra. Mellan oss på golvet ligger torkade blommor, som efter en begravningsdefilering. En röst berättar i lurarna om när han fick veta att han snart ska dö.
Vi uppmanas att ta in vad vi ser och tänka på en plats vi vill återvända till. Föreställningen kommer, mer än vanligt på teatern, att utspela sig i våra inre rum och i mina kulisser väntar tårarna otåligt på att få göra entré.
Vi går vidare till ett annat rum där tre svartklädda skådespelare möter oss. Nu har i stället de hörlurar, för att återberätta det dokumentära, inspelade materialet.
De gestaltar dödens praktiska vardag, hos obducenten, på krematoriet och på hospice - där det finns en balkong för dem som vill vara ute sista tiden och känna vinden i håret.
I tredje rummet blir skådespelarna personliga. De swajpar fram sina livshistorier i ökande fart, genom att visa bilder på sina ipads. Ett helt liv ska sammanfattas och jag får höra ljusa barndomsminnen varvade med ångest och självsvält, och om vändpunkten och glädjen i att arbeta med barn med särskilda behov.
Det sista rummet erbjuder kontemplation. Där ligger en milt brummande ljudmatta och rader av mullhögar, som är belysta av en skiftande ljusslinga. Vi får sätta eller lägga oss intill dem. Jag ställer ner urnan jag burit med mig genom föreställningen, fingrar i jorden, och hör att det snyftas runtomkring mig.
Vi blir omsvepta av filtar och av den varma känslan denna väl genomtänka och fint genomförda ceremoni ger oss. En stillsam förberedelse på det vi alla har att vänta.