”En bön om nåd på den yttersta (klimat)dagen?”
Mozarts dödsmässa är euforisk och livfull
Uppdaterad 2019-11-18 | Publicerad 2019-11-17
Örjan Anderssons koreografi odlar en hängiven relation till den klassiska musiken och han tillhör de brett omtyckta, inte bara på Skånes dansteater. Tidigare har Andersson Dance och Scottish Ensemble delat Bachs och Beethovens rörelser och rytm på mindre scen. I Mozarts Requiem på Malmö Opera är skalan överdådig då solister, kör och dansare från Skånes Dansteater, totalt närmare 60 personer på scen.
Ett väldigt mingel av alla konstarter på en och samma gång, som på Göteborgsoperan i Carina Reichs/Bogdan Szybers/Jorma Elos tappning av Mozarts Requiem för några år sedan. Men i Malmö slungas närmast provokativt fram en dödsmässa som är en eufori – en triumf att finnas till – som om Mozarts musik talade genom, bortom och över allt annat. Och inte alls om döden.
Scenens hela bredd fylls av scenograf Bente Lykke Møllers branta trappa upp mot ljuset. Onekligen en fysisk begränsning, men trappan blir snarare en tillgång för koreografi och avgör hela föreställningens uttryck. Dansarna vilar och flyger likt nottecken över trappans många steg, i utsökt färgkomponerade kostymer eller avklädda. De kollektivt böjliga formerna upplöses och ombildas, händer håller samman i ringdans/dödsdans, stillastående tablåer typ pietà kring den döde Kristus frigörs i fysiskt energiska utbrott, liksom omöjliga att hålla tillbaka.
Av ett Requiem 2019 vore ett anrop ur ett totalt jävla mörker att vänta, inte denna vackert ljusombadade och utopiskt jämlika sociala plats. Kanske är det en dröm inför döden, en bön om nåd på den yttersta (klimat)dagen?
Orkestern, dirigerad av Olof Boman, har en graciös, på gränsen till insmickrande ton som kontrasteras av torrare, mer organiskt knastrande partier av ljudkonstnär BJ Nielsen. Ljudbilden introducerar ett slags djurstudier i dansarnas rörelse, en påminnelse om vår djurblindhet och samexistensen med djuren på jorden?
Mozarts musik och kören driver på, metronomens taktangivelse, obönhörligt relaterad till tid, stoppades redan i inledningen. Det är din stund på jorden – en dag ska vi alla dö – men ikväll är du på Skånes dansteater och Malmö Opera.
Tja, det liknar hädelse, kanske också Mozarts.