Billiga trick på Dramaten
Uppdaterad 2014-01-20 | Publicerad 2014-01-17
Mästaren och Margarita på nationalscenen vet inte vad den vill
Vad ska man göra med en historia som handlar om Satan, Jesus, Pontus Pilatus, poeter, älskande, teaterfolk, mentalvårdspatienter och borgare?
Hur ska man förhålla sig till en roman där folk flyger på grisar, är osynliga, mördas, återuppstår, tappar alla kläder, förflyttas med blixtens hastighet i tid och rum och samtidigt behandlar rent kolossala frågor om ont och gott, konst och skapande och dessutom kärlek?
Att romanen, Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita, dessutom är försänkt i författarens egna erfarenheter från det sovjetiska 20- och 30-talen gör antingen det hela lättare eller oändligt mycket svårare för en regissör.
Mästaren och Margarita dramatiseras ständigt. Detta är den tredje uppsättningen på Dramaten. Peter Luckhaus gjorde den 1982 och Jurij Ljublmov 1988. Nu har Niklas Rådström dramatiserat och Stefan Metz regisserat och nog har de valt den lätta vägen. Dramatiseringen är ytterst lojal mot romanen, regin lojal mot dramatiseringen och skådespelarna har att göra vad de kan utan att någon särskilt tematik eller ens spelstil är tydligt utstakad.
Stora scenen visar upp ett stort, sjaskigt och slitet rum som tjänar både som stadsmiljö, teatersalong, bostadsrum och balsal. Färgen flagnar från väggarna, möblerna är vingliga och flera av lamporna runt fondens scen på scenen är trasiga, liksom ridån.
Intrycket av kyla, blåst och tristess är påtagligt.
Men mot detta, var man än väljer att lägga fokus, måste, åtminstone på nationalscenen, balscenen och de scener där Margarita med Satan – Woland – och hans anhang flyger över Moskva, visa upp en magnifik kontrast. Den flygscen som här visas är fumlig och rent amatörmässig – icke värdig en nationalscen. Då har man ändå konsulterat en rörelseinstruktör och en magiker, och av alla de tricks som visas upp, så är det blott ett fåtal som verkar djävulskt skickliga.
Bäst här är Johan Holmbergs Korovjev, Wolands handgångne man, vars rollgestaltning dessutom är kvällens största, enskilda behållning. Hans lediga, bokstavligen diaboliskt ironiska hållning i gestik och replik ställer självaste Woland (Hans Klinga) i skugga, som tveklöst styr och ställer med det rätta ointresset, men har fått en egendomlig mask. Möjligen en legering mellan Frankensteins monster och Hitler – möjligen ska han föreställa Bulgakov själv.
Väl spelar också Andreas Rothlin Svensson (Ivan) och Per Sandberg gör en busig och egensinnig Behemot, katten. Men mellan själva titelpersonerna, Mästaren (Elin Klinga) och Margarita (Jennie Silfverhjelm), slår det aldrig riktigt gnistor. Inte heller uppstår ljuv, bohemisk kärlek. Och den lust inför Satan Margarita uppvisar i romanen är här reducerad till något slags vän artighet. Klinga är annars kongenial som Jesus, men problemet med denna iscensättning är att den inte riktigt vet vad den vill.
Även om stora scenen är notorisk svårspelad (det fungerar bäst när saker händer längst fram, nära och mot publiken), så vilar det litet för mycket plikt och lojalitet över kvällen. Nog för att den som kan romanen kan nicka igenkännande, liksom pricka av de olika nyckelscenerna, men det här är en historia som ropar efter teatralitet, efter ett slags lätthet och schvung, det fantastiska, i all enkelhet eller med det stora teatermaskineriet.
Nu verkar det som om det gått smådjävlar i maskineriet, allt rullar på i god fart, men det mesta håller sig prudentligt alltför nära livet som vi redan känner det.
