Alltför gammaldags primadonna
Ännu en diva på dekis på scen
Publicerad 2020-10-11
Divor på dekis är ett tacksamt ämne för teater och opera. Framgången och fallet bäddar för en klassisk tragedi. Maria Callas är givetvis den ikoniska modellen och har också blivit föremål för scenkonst. Rufus Wainwrights första opera Prima Donna trampar i det avseendet i redan prövade hjulspår. Dessvärre gör den inga djupare avtryck, snarare fungerar musiken som ett slags index till andra kompositörer.
Scenen är en lätt bedagad Paris-våning på 70-talet. Régine Saint Laurent avbröt sin karriär för sex år sedan med en för henne specialskriven opera om 1100-tals drottningen Eleonora av Akvitanien, och är nu i beråd inför comebacken. Hennes våndor dryftas med husan Marie, medan betjänten Philippe gör allt för att skapa ordning kring sin husmor, för strax kommer journalisten och före detta musikstudenten André för att göra en intervju.
Ungefär det är vad som händer i första akten. Andra akten handlar om drömmar om scenen och drömmar om kärlek. Régine minns sin paradroll, i en drömscen dyker André upp och sjunger duett. Men när denne samma kväll dyker upp alldeles på riktigt med en fästmö i släptåg stäcks Régines dröm om kärlek.
Det är en tämligen svag historia. Att betjänten Philippe efter första aktens obrottsliga lojalitet i andra akten plötsligt bryter samman saknar psykologisk trovärdighet. Husan Maries reminiscenser om landsbygden mot storstaden är en kliché och journalisten Andrés hovsamma beundrarpose är möjligen kalkerad på Wainwrights egna möten med pressen. Régine är den enda som närmar sig en minnesvärd rollfigur, detta till stor del tack vare Elin Rombo.
Musiken är på många sätt välgjord, men på ett ointressant sätt. Förra sekelskiftets tonspråk plockas ur som en liten gör-det-själv låda. Ofta saknar orkesterns crescendon motivation på scenen. Och den utdragna finalen får i alla fall mig att än en gång tänka att ingen borde försöka konkurrera med slutet på Richard Strauss ”Rosenkavaljeren”.
Elin Rombo i titelrollen är jämte ett välspelande hovkapell under Jayce Ogrens ledning kvällens njutning. Vokalt stabil med sin varma sopran och sceniskt säker. Beate Mordals husa Marie har en alltför vass sopran, Conny Thimanders tenor har styrka, men är en smula vek i frasering och lägre register. Jeremy Carpenters betjänt Philippe, däremot, har både styrka och karaktär.
Då har alla ändå, inklusive Mårten Forslund med sin detaljerade regi, gjort vad man kunnat av detta snart bortglömda verk.