Svensken som räddade Paris
Publicerad 2014-10-22
Angeläget och komprimerat i Diplomati
Tanken att Paris skulle ha sprängts i bitar av Hitler är outhärdlig. Under ockupationen i krigets slutskede hade nazisternas högste befäl i Paris, Dietrich von Choltitz, order om att vid ett eventuellt tillbakadragande av trupperna förstöra Paris. Spränga broarna och monumenten, se till att lämna staden i ruiner. Men Paris står kvar, tack vare Raoul Nordling, generalkonsul med ett kontaktnät som skulle få dagens facebookare att bli gröna av avund.
Under en vecka i augusti 1944 medlade han mellan von Choltitz och den franska motståndsrörelsen. Exakt vad som försiggick och exakt hur långt planerna på förstörelsen var gångna, vet vi inte.
Orson Welles spelade Nordling i René Cléments film Brinner Paris? från 1966, där rollistan även upptar Yves Montand, Kirk Douglas och Jean-Paul Belmondo. Nyligen har Volker Schlöndorff regisserat en film Mannen som räddade Paris som bygger på Cyril Gélys pjäs som nu Philip Zandén har satt upp på Stockholms stadsteater.
Diplomati handlar om ett möte öga mot öga. Att Choltitz möjligen hyste vissa tvivel på sitt lands ledare må ha bidragit, men det samtal som utspelas i hotellrummet vid rue Rivoli på stadsteaterns lilla scen handlar om att förstå, lyssna och övertyga. Lars Östberghs scenografi ställer de båda länderna mot varandra, franska stilmöbler i ett vitt rum med skarpa kanter som vore det ritat av Albert Speer.
Allan Svensson spelar Choltitz, asmatisk med rökhosta och devisen plikten framför allt. Motvilligt, rent aggressivt möter han den spände, men engagerat envise Tomas Bolme i rollen som Nordling. Det är ett omaka par, Choltitz är helt ointresserad av Nordlings argument, först genom den senares ihärdighet uppnås ett slags ömsesidig respekt som möjliggör överenskommelsen om kapitulation och att skona staden.
Som dramatik är Gélys pjäs komprimerad, från någon vecka till ett par gryningstimmar där bomberna redan är placerade. Explosioner, skottlossning och enstaka elavbrott ackompanjerar föreställningen. Stycket må vara aningen för mycket av konversationsstycke, Svensson och Bolme diskuterar kanske en smula för högljutt emellanåt, men ämnet i sig jämte den moraliska lektion som säger att ett möte öga mot öga kan upphäva den bibliska hämndens öga för öga, gör pjäsen angelägen.
