Fräsiga inviter i Roma
Uppdaterad 2015-07-20 | Publicerad 2015-07-17
Teatern på Gotland fortsätter ta sig an Shakespeare
Ordvrängande och språkliga omständligheter, uppskattas sånt mer av ungdomen i dess fagraste vår än bland de som är åldersstigna?
Tanken verkar befängd men på scenen, i Shakespeares komedi Fåfängt frieri (Love’s labours lost), spritter och gungar det i alla fall så skönt om det konstruerade och långrandiga språket att man häpnar. Det är den unga och bitska ensemblen på Romateatern som får till det och tar Nina Ponténs spänstiga nyöversättning och Stefan Marlings regi på obesvärad uppstuds.
De glesa hårlockarna ligger som klistrade på Romateaterveteranen Nicholas Olssons komiskt kärlekskranka pösmunk och persongalleriet består mest av typer. Men kring tröga, stroppiga, inbilska och idealister göds samtidigt ett slags spirande språkrelativism. Den sköna franska prinsessan och hennes två alerta hovdamer (Jo Rideout, Malin Alm och Clara Strauch) är riktigt trötta på männens svurna eder och heliga löften. De vill ha bevis på det som sägs! Förstås har kungen av Navarra och hans två stolta adjutanter (Mattias Lenhoff, Jakob Tamm och Pascal Crepault Wibe) precis just högtidligen skrivit på ett avtal om att avstå allt sinnligt för att i celibat och isolering ägna sig åt enbart seriösa studier.
Nu blir det inte så mycket av den varan utan går som det brukar hos Shakespeare. Alla blir kära i varandra, men vägen dit är här oväntat skojig och går till exempel via utklädda kosacker i rejält tilltagna lösmustascher och pälsmössor som möter damer iförda ståtliga hjorthuvuden. Mycket uttrycksfullt som scenisk surrealism!
Romateatern startade redan 1989 och satsar efter en tids uppehåll denna sommar extra som Shakespearescen och ensembleteater i gröngräset kring den gamla klosterruinen. Och det är bara att be om en fortsättning.
Fåfängt frieri är fräsig underhållning i stunden och bjuder därtill på en övertygande sensmoral innan Gotlandsmörkret sänker sig. Att språk utan täckning inte är något att ha.
