Sveket mot Pinter

”Otroheten rymmer sin egen föreställning”

På Skillinge Teater projiceras årtalet 1968 i rött. På en pall sitter Michael Segerströms Jerry i röd väst. Katarina Zells Emma, gift med hans bästa vän Robert, Ulf Eklund, kommer in för att kamma håret. Nu, på en fest i London under studentrevolutionens år, ska kärleksaffären mellan dem börja.

Slutet på affären har vi redan sett. Harold Pinters Svek börjar 1977 med det sista trevande pubmötet mellan de två före detta älskande. Kvällen innan har Emma fått veta att medan hon har varit otrogen med Jerry har maken Robert varit otrogen mot henne. Sängkammarfars? Javars. Men främst den kanske stramaste och mest experimentella av Nobelpristagarens pjäser. Som alltså börjar med slutet och backar tillbaks genom sjuttiotalet fram till 1968.

Tidskonstruktionen rymmer själva moralen i Pinters Svek. En kronologisk berättelse håller ständigt hoppet vid liv. Otroheten rymmer sin egen föreställning om absolut autenticitet och varje nu ett löfte om en bättre framtid.

Pinter sätter vår rosenröda idealism på skam. Sveket är inget unikt för de tre i den här historien, det är ett villkor för själva livet.

Ulf Eklunds förläggare och Michael Segerströms litterära agent har en homoerotiskt laddad relation som påminner om deras roller i Lars Noréns Tiden är vårt hem, som spelades här för ett par år sedan. Människor ur kulturlivet, en välavlyssnad dialog – Pinter står tillsynes nära det norénska dramat. I Staffan Olzons regi spelas pjäsen som om det verkligen vore så. Rockmusik och svartvita bildprojektioner från tiden understryker en ungefärlig vilja till realism, ja dokumentarism.

Skådespelarna är gamla nog att ha varit med när det begav sig, men föga trovärdiga som pjäsens 30-plussare. Katarina Zells Emma är en söt men konturlös flicka, Michael Segerströms Jerry en visserligen charmig men dock farbror. Ulf Eklund har bett i repliken, men inget hjälper riktigt här.

För Pinter är inte Norén. Han skulle kunna vara det, men är inte intresserad. Pjäsen har snarare en smak av Brecht med sina hårt beskurna nerslag i ett mörklagt mänskligt landskap. Föreställningen har smak av halvhjärtad svensk teater.

Teater

Tove Ellefsen Lysander