Parmiddag med starka laddningar
Cecilia Djurberg ser ett intelligent och nyanserat drama mitt i samtiden
Publicerad 2018-03-12
Så mycket bra dramatik det finns som bygger på att teatern inte respekterar gamla etikettsregler. Som den där om att man inte ska prata politik vid middagsbjudningar. I Ayad Akhtars Pulitzerbelönade Onåd från 2012, som nu får svensk premiär på Kulturhuset Stadsteatern i regi av Dritëro Kasapi, är det dukat för konflikter. Mellan en vit amerikansk konstnär, hennes judiske curator, hennes man bolagsjuristen som är före detta muslim, och hans afroamerikanska kollega.
Malin Crépin spelar konstnären Emily som fått inspiration till att måla av sin make från en barockmålning: Diego Velázquez porträtt av Juan de Pareja.
Shebly Niavarani står modell på en fotpall, i kalsonger och dyr skjorta med väst i parets exklusiva Manhattanvåning med panoramautsikt över skyskraporna från balkongen. Han excellerar i rollen som karriäristen Amir, han som försökt tvätta bort sin pakistanska, muslimska bakgrund, bytt namn och tänjt lite på sanningen om var hans föräldrar kommer ifrån inför sin arbetsgivare.
Amir tycker att det är ”skruvat” att hans fru vill porträttera honom som ”den moriske slaven” medan Emily menar att Pareja egentligen var Velázques assistent och en duktig målare. De pratar om en rasistisk kypare från gårdagskvällen och om Emilys fascination för den islamska kulturen, hon hämtar gärna sitt bildspråk därifrån.
Amir gillar det inte, han antyder att hon exploaterar den, approprierar, eller i alla fall inte har tillräcklig koll. Han berättar om vad hans mor, som försökt uppfostra honom till god muslim, tycker om västerländska kvinnor – hon tycker att de är horor – och varför han nu är avfälling.
Snart har blickar, makt, perspektiv och identitet bjudit in sig till ett laddat spel om tolkningsföreträden. ”Du får det att låta som att det är något slags krig” säger Emily, något naivt, till sin make.
Så ramas de stora världskonflikternas brännande utmaningar in av New York-våningens beige draperier. Parmiddagen som följer blir som en Vem är rädd för Virginia Woolf? efter 11 september, där drinkvagnen levererar bensin till lågorna i självsäkra och rappa replikskiften allt eftersom avslöjanden görs, tillvaron börjar skaka och de tillkämpade kulisserna faller.
Texten uppmuntrar till ett spel om identitet och regin guidar ensemblen realistiskt. Men de svartvita förutsättningarna nyanseras intelligent i en dialog med många bildade referenser i detta politiskt färgade, expressiva porträtt av samtiden.