I helvetet

helskärm

Ninna Tersmans senaste pjäs Utan på Teater Giljotin utspelar sig i ett minimalistiskt helvete. Scenrummet är kritvitt som toppen av ett isberg, rekvisitan som inköpt hos Asplunds och de tre på scen korrekt klädda som av Filippa K, Anna Holtblad eller Boss. I färgskalan som går från beige till brunt slår en rödrandig sparkdräkt från Polarn och Pyret ner som en bomb av färg.

Det är David, Peter Eriksson, som inte kan låta bli att köpa barnkläder. Han kan inte erkänna att han aldrig kommer att bli far. Det tredje provrörsförsöket slutade i missfall, och hustrun Tanya, Lena Mossegård, tränar som för att utplåna varje gram av det som var en graviditet.

Deras bästa vän Marie har segrat i vårdnadstvisten om sjuåringen Becka. Exmaken Ben, som även förlorat umgängesrätten, har försvunnit, kanske åkt hem till Australien. Flickan har flytt mamman för att bo hos mormor.

David vill inte umgås med Marie. Han anser att vännen Ben inte kan ha misshandlat sin dotter. Tanya försäkrar Marie att hon tror på henne. Det gör jag med.

Samtidigt gör texten sitt till att komplicera bilden av den samvetsgranna mamman som enbart ser till barnets bästa. I en av pjäsens många monologer talar Malin Alms Marie om makens Australien som ett våldsamt naturlandskap med skabbiga kängurur och knytnävsstora spindlar, skrämmande för den smala svenskan i sitt vita rum.

Ninna Tersman är en mästare på att gradvis bygga en bild som aldrig blir fullständig. Sofia Jupithers regi understryker det fragmentariska i texten och klipper resolut mellan monologer med kraftiga ljus- och ljudeffekter.

Men stiliseringen blir entonig i längden. Behovet växer av att se de här utmärkta skådespelarna konfrontera varandra med mera hetta hellre än tala till åskådarna.

Slutet är vackert: tre vänner väntar på att flickan ska komma hem.

Utan barn eller med, alla behövs vi. Fast jag hade nog gärna sett fortsättningen.

Teater

UTAN av Ninna Tersman

Tove Ellefsen Lysander